Jag önskar ändå att någon skrev i sin dagbok
att jag var saknad.

Kondensen av min sorg
rinner upp i taket,
där den aldrig stannar.
Den flyter över gator och trafikljus
och bilisters ljus försvinner i bakgrundens mörka hörn.
Gatlyktornas gula sken tippar lätt på tå,
i en svärm av dimma och tårar på måfå.
Jag drömmer mig bort i drömmar utan slut
om en regnbåge som ledde till en skattkista
och om enhörningar som flyger mot horisonten som alltid är blå

men aldrig grå.
Jag drömmer om fluffiga moln och om rosa hjärtan
som svävar där regnet aldrig faller.
Jag drömmer drömmar nästan alltid och
ibland känns det som om jag lever i en ständig oupphörlig tanke
som var glad
men slutade i förrgår.

Och förresten ,
när jag drömmer så är jag nästan perfekt.

Vad är jag när jag andas med kontroll ?
ingenting fast det där ingenting andas ju.