Om jag bara kunde våga stå där som du står nu
med hjärtat fyllt av slocknande ljusglimtar
själen som ett för hastigt ihopsytt köttsår
öppna glipor som fortfarande fläker ut ditt inre
springor av sårbarhet där smärtan fortfarande kan skarva sig in
om jag bara kunde våga stå där precis som du
och våga se det som för mina ögon är osett
om jag kunde våga uppleva extasen och våga riskera
att den djupaste botten av extremt smärta kanske står
och klampar otåligt precis, utanför min tröskel.

Om jag kunde våga bejaka känslospontanieten på riktigt
utan några spärrar och ta ned mina händer från slagsmålsposition
forma fingrarna till en mjuk smekning
en len hand mot en spädbarns kind, någonting som föds ur
någonting som aldrig vågat leva och jag skulle
släppa in människolivet inuti mig, helhjärtat och tveklöst
jag skulle sluta kompromissa med den fula, cyniska bitterheten
som gång på gång ger mig svidande käftsmällar
bara för att påminna mig om att den fortfarande iakttar mig
bakom min axel.

Jag är bara arton år men känner mig redan skändad och sönderknullad
av olika former av mänskliga relationer jag är till och med rädd
för att jag helt ska ha tappat känslokonceptet och
insikten om vad som verkligen att leva, känna och andas
att lägga ansiktets alla porer i en annan människas famn att
låta den skrikande rösten tystna för att istället få vila
rödvrålade stämband och istället följsamt viska klichéer som för
ögonblicket faktiskt kändes helt äkta.

Och jag lider med mig själv för det är nog ganska tragiskt
att jag redan känner rädsla för att mitt känsloliv har krackelerat
att det vittrar sönder mer och mer för varje interaktion med någon annan
varelse av det mänskliga släktet
jag tycker synd om mig själv alldeles för ofta för att
det ska vara godtagbart, jag är ingen hjälte eller modig riddare
hur kan mitt öppna hjärta sluta sig så för det som jag helst av allt önskar.