Känslomässig knock-out;
Min kropp känns febrig och efterlämnad, min huds mjuka veck ligger kvar som ilska spår. Din kalla, darrande stämma vibrerade mot det gråa möbelemanget. Hej då, hej och ses aldrig åter. Min klump i halsen stockade sig och jag harklade ut mitt inre, vänta du snälla. Min hands tillitsfulla möte med dörrhandaget, min självrespekt som viskade hej då samtidigt som mina stämband skrek åt dig att stanna. Det villkorslösa ljudet av dina fötter mot trappstegen, jag räknar sekunderna, tjugofem trappsteg ner och aldrig mer. En vind mot dina kinder och min karisma sloknar i ciggarettrök.

Sagt i förtroende;
Ibland är jag så jävla rädd för att bli lämnad, för att inte vara ensam, för mig själv och för dig, för henne och för att ni två fortfarande är. Ibland blir jag så rädd, så äcklad och förföljd av mina egna tankar att det känns som att nu kommer jag fan att sluta fungera. Jag intalar mig själv att hon är en sån stor del av din värld och hela din existens att jag inte får plats. Jag får fan inte plats, och att om både hon och jag skulle dö och begravas på samma dag, så skulle du gå på hennes begravning. Inte min


Då, alltid och förevigt (om jag kunde bestämma);
Glöggkoppars heta möte och den första norrlänska snön. Det var jävligt romantiskt ändå och snöflingorna smälte som vackra tårar på mina kinder, det glittrade i mina ögonfransar, i mina ögon. Det röda skenet från dina gardiner och alla timmarna vi pratade om allt och du lyssnade. Och det var så jävla speciellt fast alla kärlekhistorier har någonting ungefär likadant. Men mitt huvud mot din bröstkorg och alla hemligheter som ditt hjärta pumpade ut. Alla varma timmar när jag kände mig vacker i mitt nakna skinn och du såg varje del av mig.