fotsteg på fotsteg på stelbent
steppar stappligt
tills det inte längre finns någonting att trampa på
och allt som blev till inget som blev till luft
som sprängdes upp i din hjärna och blåste bort det lilla som fanns kvar
och jag står nog kvar än och ropar tills ekot inte längre kommer efter
min röst och alla jävla huliganer som härjar med mig och som drar i dig
tills vi inte längre känner varandra och alla sociala spel som får oss
att maskera våra ansikten och spela med akt för akt
och pakt för pakt så akta dig för fan
för hur många pixlar av din person har du skapat själv
hur mycket har du absorberat med din svampighet och
utsöndrat med din omottaglighet

jag skriker igen
och balanserar på styva linor och
finstreckade linjer som inte för överskridas och inget får överdrivas
och surrealismen hatar vi till döds och gömmer våra tankar
under hattarna tills ingen längre fattar att vi alla föddes likadana
och din plats i bussen är din plats i världen och jag ska inte göra intrång
tränga mig på jag ska bara gå förbi och försvinna för på
gemenskap kan man fan inget vinna och
vinsten blev förlusten för nu förlustar jag mig på
inbillade vänner och själadöd hjärtlighet och det är ingen som vet
att vi alla tänker likadant

och medelhavsmannen kramar främlingar medan vi
kramar våra knyta nävar i fickorna och ler surt för
det är vulgärt och min hud är min och
din är din så dra åt helvete
och sverige är kallt året om och
vi är känslomässigt sterila men våra
kroppar pinsamt verila så lägg din hand på mitt bröst
en gång en minut så jag kan få
känna 37 grader mot min hud och
ditt stånd så nära fast
på avstånd
kom hit och gå sen jag behöver ingen vän för
det räcker såhär och vi kan inte att ändra på det
som redan är

den kollektiva drömmen
om att inte följa med strömmen om allt som var äkta
men att ändå välja
hellre fly än illa fäkta