Var det du som byggde
fosterland inuti min livmoder

för att sedan mörda
de små försvarslösa fostren

uppsatta som dyrbara troféer på din vägg
knäböjde du stolt, inför din jaktlycka

nu lever jag som en krympling
i mina egna skor

kanske likt en soldat utan front

ett hem utan hemkänsla

ett ansikte utan fasad

ett tomt liv, ett borta nu
för alltid närvarande

i orden som finns kvar
för alltid inristade under huden