Längtan kom i planlösheten då de kalla vindarna gjorde hans fingrar stela och han såg upp mot kyrktornen som sköt upp i den grå himlen. Kanske var inte loppet kört, tänkte han, kanske finns det kvar någonting av någonting som varit. Eller hade det varit någonting? Nej, han trodde inte det, eller han visste inte, hans minnen var diffusa och i mycket konstruerade. Det var halt på marken och han stapplade försiktigt fram till cafédörren och öppnade den och först sittandes på en stol sände han henne ett textmeddelande i vilket han föreslog en resa. Varför inte till våren? Han hade känt sig ensam tusentals gånger, men aldrig som nu, det var en ny ensamhet. Och det skrämde honom naturligtvis. Han var gammal nog nu att ha hunnit bli tillfreds med sitt liv och sitt inre och visst var det så i det stora hela. Men denna upptäckt att ensamheten kunde ändra skepnad och bli betungande fick honom att förstå att han aldrig skulle vänja sig. Tvärtom, det skulle bli värre och värre ju äldre han blev. Överallt var det gemenskap, han såg ingen ensam någonstans. Så kom hennes svar. "Nej, vi ska inte resa. Vi ska inte göra nånting"