Om ögonen speglar själen
undrar jag vad dina
nattsvarta hålrum vill säga

dina steg kryper, längs
mörka gränder

förlorar sig i dunkla rum

tiden är inte skyldig,

oförätter, livet du köpslog med
blödde,

ditt täckförband var alltid nya lögner

när jag talade om lögnerna,
skrattade du alltid,

som om de vore din heliga ko

jag förmådde aldrig nå ditin
skär grått, söker en spricka i tiden

men tiden var aldrig min vän
den var endast en skugga
närmare döden, som krypit in
i dina ögonhålor, stanken vittnade
dess söndervittring

men hoppet bär jag likt en
kungaspira,
för liksom Berlinmuren föll
hoppas jag dina murar ska falla

blotta sanningen, lämna lögnens fågel därhän
korpsvarta vingar som faller mot marken

oxiderar, lämnar kvar en doft
som överbringar allt