LOVEFOOL
By the Cardigans

Dear I fear we’re facing a problem…

Jag börjar bli trött i benen, mina tår värker. Mina paljettbeströdda platåskor är inte gjorda till att sparka in låsta dörrar med och oavsett hur skruttigt intryck den här trädörren ger från utsidan är den hård som en militant vegan inuti och står på sig. Den viker inte en tum inför mina ilskna inbrottsförsök. Jag skriker i brevinkastet men det kommer inget svar och lägenheten ligger helt i mörker, nästan som om ingen var hemma. Men jag vet att han är hemma, jag har sett honom gå in i porten för bara ett par minuter sedan. Jag går till attack mot dörren igen, sparkar och skriker och vräker mig emot den med sidan till, ungefär som poliserna gör i amerikanska kriminalfilmer. Fast jag är ju ingen biffig poliskonstapel utan bara en för tillfället halvanorektisk flicksnärta, vilket resulterar i att dörren förblir låst. Jag kan inte få den att öppnas hur jag än försöker.

So I cry, I pray and I beg….

På andra sidan dörren finns mannen jag tror att jag älskar. Denna svinkalla decembernatt är jag övertygad om att han är den enda som kan rädda mig och jag fortsätter sparka på hans ytterdörr för jag har inbillat mig att han har somnat där inne och att om han bara hörde mig skulle han komma och öppna och ta mig i sin famn och göra så att allt det hemska försvann. Det är naturligtvis inte ett dugg sant. Han har inte alls somnat, hur skulle han kunnat det med allt mitt skrikande och sparkande så nära inpå? Sanningen är denna; Han ligger med kudden över huvudet och förbannar mig, förbannar att han lärde känna mig överhuvudtaget, förbannar att han lät sig styras av sina Lolita-fantasier och övergav ett fullkomligt moget och harmoniskt förhållande till förmån för en helvetes-cirkus med en knarkande barnrumpa som inte kan låta bli att hångla med alla hans vänner. Han förbannar att han visade mig var han bor och just som jag upptäcker en McDonalds-pommes frites med ketchup som sitter fast i min vita fuskpäls ligger han och funderar på att flytta och byta identitet.

I don’t care if you really care as long as you don’t go

Jag fryser förfärligt. De gratisdrinkar som serverades på festen har slutat fylla sin funktion som värmeledare. Jag har dessutom bara underkläder under pälsen, jag hann inte få på mig klänningen efter det att han hittat mig på toaletten med värdens tunga långt ner i urringningen. Någonstans i min sönderfrätta hjärna fattar jag, där jag står och huttrar framför en min pojkväns låsta dörr, att jag nog inte beter mig som en flickvän förväntas göra men jag vill inte se det, vill inte erkänna att jag än en gång blivit ratad på grund av min infantila livsfilosofi, att jag gjort bort mig för att jag tycker att det inte spelar så stor roll vems tunga som är var så länge inga verbala kärleksförklaringar ges. Det verkade inte han heller tycka när han varvade våra hemliga sexmöten med de mer officiella som han utövade med sin flickvän, innan hon upptäckte hans dubbelspel. Nu ligger landet dock annorlunda och jag som är aningen emotionellt efterbliven har inte hängt med i svängarna. Jag har ju inte ens fattat att det här inte handlar om kärlek.

Fool me, fool me, go on and fool me…

Det är förmodligen den största anledningen till att jag försöker övertala poliserna som kommer för att forsla bort mig att min pojkvän älskar mig och skulle släppa in mig bara han kunde vakna. De vägrar att på min begäran forcera dörren trots att jag påtalar att han kanske har dött och att det är deras plikt att släppa in mig så att jag kan få bekräftat att han lever. De hävdar att grannarna klagat och att det är deras plikt att se till att jag försvinner därifrån så att anständigt folk kan få sova. Jag bryr mig inte om andra människor, jag bryr mig bara om att se efter att min pojkvän lever och därmed få bekräftat att jag också lever.

I can’t care about anything but you…