Det är dags att säga farväl
för du och jag
är på var sin sida solen nu
och närmare varandra än så
kommer vi nog aldrig mer

Och jag vet inte var hemma är
bara att det är långt borta
men inte hjälper det
när kartor och sjökort
bara visar dig

För du är Australien
och de blå bergen
och du
du är västkustens skärgård

Och jag har korsat haven
i mitt sökande efter lugnet
platsen där vågor föds
och vinden gryr
Jag ville hitta den med dig

Tillsammans med dig fanns det hopp
för du är stjärnorna
de fasta ljusen att styra efter
men jag är mörkret däremellan
och ensam hittar jag inte vägen

Mina ögon räcker inte till
för jag ser bara svärta i olika nyanser
Jag kan räkna hela natten
men det leder ingenstans
utom neråt

Och jag trodde verkligen att den fanns
platsen där vågor föds
och vinden gryr

Det fanns en bild av den i mitt huvud
präntad in i min själ
Den var glasklar
men nu sitter jag bara här
och skär mig på kanterna