och jag är
så fruktansvärt
lika lite arg
som bara en sårad
kan bli

skadad

i alla kanter
jag aldrig blivit
hållen i

för jag fogar mig visst
tills jag flyr

och jag vaktar min tunga
tills jag talar falskt
i tungor
och spyr

mina ord

inte ett dugg vackert
eller poetiskt

och jag skriver verkligen
så enkelt
att till och med jag
ska förstå

för jag har ju inga hemligheter

mer
än att jag fruktar
att skriva mig öppen
så här

som det sår
jag gett
att salta lite extra i

till såna
jag bara råkat
falla mot

fångad i ett enda stort
och tragiskt
frågetecken

när de andra
som smekte så lent
med honung och så
de som viskade
så där fint
med
ömma ord

och de
som borde vara så
älskvärda

i mina mörklagda ögon

det är dem jag söker
det är dem

jag inte ser

och ja
jag är förblindad
och jag hatar verkligen
att hata
så jag hatar
att säga det nu

men jag tror inte längre
på kärleken

för inga löften
jag inte håller
kan jag någonsin
be om

så jag ber inte
jag vädjar nu
snälla övertyga mig
någon

säg att jag har fel
någon

säg

du är vacker
och vi ska älska där
i månskenet
och vi ska skriva en bok
tillsammans

ja, om alla våra liv
om alla våra
äventyr

och vi ska älska
så passionerat
och hårt
att var vi än
finner oss

i evighetens evighet

finner vi oss alltid
så nära
att varenda poet
kan fortsätta leva
sårad

men ändå skriva sånger

för de ser det
med egna ögon
att det finns de
som trotsar lagar
och hela mänskligheten
när det finns de

som oss

som får andra att må
som jag mår
idag.

Så kära
älskade poet

säg att jag har fel

säg att jag bara är vacker
som jag är

säg att jag inte blir bitter
säg inte hela

sanningen