med blick fixerad, mot horisont
kämpar han vant, mot allt ostadigare hav 

bakom, ligger något obebott
endast tvekande avtryck i sand, vittnar om hans närvaro
innan de varsamt suddas ut, mot de lekfulla

kvar, trängtar ett träds spröda rötter
som ändock envist vill växa ikapp, 
gripa tag om hans trofasta skepp, för att hindra hans färd

kanske slå det sönder mot de ilskna klipporna,
nå fram, innan tiden släpper hennes sista motstånd

så, slutar, även de mest trilskande vindar
att piska över forna uppbrott,

för när stiltjen, lägger sig runt om
tillsammans med en dunkel och enslig dimma,
har hans hjärta funnit, sitt längtade land

där han möter upp med kärlek och lugn,
i en ny, så vacker hamn

ett ensamt träd kan inte befalla ett hav,
det torde hon veta, inte förmå klipporna att börja lyssna,
hur skulle de förstå?

hon kan inte slå sina envisa rötter runt hans vilsna skepp,
leda honom rätt, aldrig binda en sjöman vid sitt enda, fasta

alltid kan hon minnas, hans varma hand
då han sökte skydd från det regn, det verkade så oupphörligt
då han vilade mot hennes hjärta

tryggt, vill hon fortsätta vakta hans avtryck,
inom sitt slutna