Göteborg, lägg dina slitna husväggar och lägg dina
slöjmålsdrömmar som hullingar innanför min allt mer
spända hud. För jag behöver någonting som håller sig kvar.
Behöver något jag inte kan tappa bort på vägen.

För jag tappade alltid bort. Liksom jag förlorade
vägarna. Eller valde dem utan slut. Du var aldrig ett
kompass.

Göteborg, håll om dina unga flickor, så som du aldrig
famnade mig. För ibland blir världar för stora och ibland
blir nätter för långa och ibland blir ord för kalla.

Lägg din grå luft lite ljummare över dem.

Och Göteborg, se dina ensamma män. De som inte passade
in någonstans, inte ens i egna själar. Ge dem en stund att höra
hemma. Och varmare stål kring hjärtan. Ge dem av ditt bästa.
Se dina ensamma män.



Och Göteborg, vet att jag älskar dina vatten. Även om
jag lade tankarna på dess bottnar ibland, och inte ville se
allt ditt sköna.
Jag älskar dina vårar och hur du doftar tidig morgon. Jag
älskar hur du är mörka och ljusa och kyrkklockors sång.


Göteborg, lägg dina husväggar, slitna av tidigare tisdagar
och andra mödrars gråt,

lägg dina

och mina, slöjmålsdrömmar
likt hullingar innanför min hud, för jag behöver någonting
jag vet alltid stannar.