ibland måste jag bara tro på din galenskap, att det är en karta värd att följa. så jag går, i dina fotspår , tills du vänder dig och ser.
du har inte tvättat ditt hår idag, inte igår, och ändå är du det renaste jag vet. du har ett ärr på din haka, lite under, och det är strävt mot min tunga, det gör ont ibland att kyssas, när dina dagar varit dåliga för länge. och du tycker, du trycker dina ärr emot min kropp.

och jag är rädd för mitt eget hjärta
att det ska slå iväg från dig.


du har somnat mot ett trägolv, du säger att livet är jävligt och att jag är jävig när jag försvarar mig ibland. jag vill lägga en kudde under din nacke, men dina fladdrande ögonfransar säger till mig att vänta ännu en stund.
du andas tungt och du är vacker och jag undrar hur det skulle kännas att prata med dig,
en gång, om du var nykter.


och jag är rädd för mitt eget hjärta
att det ska slå iväg från dig.


det blåser storm utanför ett fönster, och den sliter själen lite då. jag har en fot
under en filt och jag vill stanna i mig själv ett slag. jag tuggar på mitt knä, det som var sommarbränt, solstekt förut, nu bara magert. på ett golv vid ett bord nära en soffa ligger du och drömmer. kanske om mig, kanske om kärlek, kanske om törsten efter liv.


och jag är rädd för mitt eget hjärta
att det ska slå iväg från dig.