och jag uppskattar hur du tejpade
fläkt hud, la libbsticka på,



söndrade din begränsade tid på
denna jord, hur du la oss innanför
din bröstkorg och täckte över så att

vi inte gled ur,

hur du klöv det som var ditt


och fäste det,
nästade som med livet självt
med det lilla jag kunde ge.

jag försakade ingenting, och du,


du visste att den som ger han kan få,
men aldrig fick du det av mig

det jag borde ha givit,


och jag torkade blommor som föll
platt när du gått över fältet mot boden,
men bladen faller av och singlar

från bordsskiva till tidshärjat golv



och du,
du liksom faller med det gula.



ängel skrev jag på en lapp och la i
ytterfacket på din väska, men jag öppnade den
aldrig igen och jag vet inte om du


är en ängel eller bara mylla nu, för blir

de levande änglar när de dör, vad blir
då en ängel när hans andetag tar slut.
och du känns mest när jag går genom skogar,
för det var där du ville vara och jag,



jag ville till havet mest, och som jag ville
, det ville du. du känns i skogar mest och ekan
kommer snart att sjunka för det finns
ingen
kraft att ösa längre och det finns inget

öskar mer


och det finns inga lagom knop
att färdas bort från dig.