jag har ingen asyl, ingen fristad, ingen rätt att stanna
kring dina värmande ord.
jag måste fly, korsa gränsen och leta mig en annan plats.
men jag kommer aldrig längre

än på armlängds avstånd från dig.

ibland sjunker jag, till hälften i mossmark, till hälften kvar
i verklighet,
men aldrig modig nog att nudda botten. aldrig stark nog
att hålla mig kring ytan, och i dina ögon ser jag frågan

var vi aldrig större än det här.

skor på fötter, hand mot dörrhandtag och där tar viljan slut.
du var aldrig bra, du var aldrig för mig och för alltid blev du allt.
du är förlorade kilo, sönderälskade dagar och bromsen till ett rikare liv.
du är frågan i mitt huvud, som spränger vid tinning

var vi aldrig större än så här.


du skriker, jag bankar, du viker, jag ramlar
och så är en dag förlorad igen. det är så enkelt att drukna sig i dina vattniga ögon,
det är så svårt att inte dra en kallsup
av dina berusande ord. jag är skör, du är du och att älska är att falla.
din kropp doftar surt ibland, efter dåliga dagar
men jag låtsas att du är av smörblom.
ditt hår är i ögon och kanske är det därför du inte kan se mig för vad jag är,
en kvinna som famlar, en rädsla som ramlar


och var vi aldrig större än så här.