Det är vinter och vi stannar länge i våra sängar
samlar klädhögar i hörnorna och mat och sopor
medan vinden blåser och kylan knäcker
ännu ett hjärta

och ibland är det rädslan som
knyter mej kvar i sängen
där jag vänder ansiktet i lakanet
rabblar böner och möter
min egen andedräkt
ibland är det pur kärlek som lämnar mej
korsfäst bland kuddar, rena minnen som
blandar sig med förhoppningar om minnen i framtiden.
En oerhörd förväntan.

jag sörjer min räckvidd

som kunde vara stor om den inte
var innesluten i en vit
silverglänsande fosterhinna
en förlorarnas segerhuva.