Vaknade tidigt den morgonen. Fick inte ner någon frukost, bara en kopp kaffe. Tittade i morgonens tidning. Krig överallt snart. Det bekom mig inte, inte idag. Hade viktigare saker att tänka på. Städade upp i min lilla enrummare och diskade kaffekoppen. Spenderade flera timmar på att duscha, kamma håret och leta upp nått snyggt i garderoben att ta på. Bläddrade i tidningen en gång till. Tog på ytterjackan och gick.

Och så stod jag där i regnet och väntade. En timme gick och en till. Han kom inte, men det visste jag egentligen redan innan jag gick dit. Vi hade bestämt per telefon var vi skulle träffas, och när. Kanske jag hade tagit fel på tiden, så jag stod kvar. Himlen var grå och regn och mörker föll ikapp. Jag frös och fällde upp kapuschongen på min tunna jacka. Det hjälpte föga då jag var våt ända in på skinnet. Jag frös så jag skakade. Kanske skakade jag av nervositet också. Det var ju så länge sedan vi träffats. Undrar hur han mår nu - bra, antar jag, då han har så fullt upp att göra saker så han till och med glömmer bort tiden. Jag längtade efter att få se honom. Bara få titta på honom och kanske röra vid honom, bara en gång. En sista gång. I denna stund fanns inget före och inget efter, bara nu gällde. Visste ju inte om jag skulle få se honom igen efter detta. Klumpen i magen växte när en gammal tant gick förbi. Hon tittade på mig och frågade om jag inte frös, där i regnet. Då rann tårarna och jag brydde mig inte om att torka bort dem.

Så kom han. Jag såg honom på långt håll. Honom går det inte att ta miste på. Han upptäckte mig inte förrän han var nästan ända innan på. Tårarna flödade fritt nu. Han såg det inte. De rann i skydd av regnet. Det var en sak jag skulle berätta, sa jag utan att öppna munnen. Han tittade på mig och log sitt vanliga leende, som egentligen såg rätt genomskinligt ut. Min första impuls var att slänga mig om halsen på honom, känna hans värme och mjuka famn. Och berätta. Men jag fick inte fram ett ord. Jag var nervös och klumpen i magen försvann inte hur mycket jag än önskade det.

Han var våt i håret och i ansiktet. Det nästan kolsvarta håret blänkte i regnet. Ja, vad var det jag ville, undrade han. Bara sådär, som om jag skulle berätta vad jag tänkte ha till middag. Han tog så enkelt på allting. Eller var det jag som såg allting så mörkt. Men hur skulle han kunna veta vilken hemsk hemlighet jag bar på. Han tittade på klockan, men sa inte ett ljud om att han var nästan tre timmar försenad. Nej, det var inget viktigt, sa jag. Och så gick han.

Nu får han inte veta, aldrig i hela sitt liv. Han vill inte veta, helt enkelt. Jag började gå hemåt, mötte den gamla damen igen. Hon tittade på mig, hon kanske visste, utan att egentligen veta. Nervositeten började lägga sig nu och klumpen i magen kändes mindre. Egentligen var det bra att jag inte sa något. För det jag skulle berätta var att klumpen i magen var hans barn jag bar på.