jag följer er med blicken

fem dagar i veckan,
oftast,

och

jag ser hur era alldeles för sminkade ansikten tycks äga en fasad, en slags inbillad självsäkerhet.

jag ser hur era för tajta stuprörsjeans drar in det lilla skinn ni har runt magarna och hur ni håller era små tummar för att alla ska tycka att figuren som formas runt er är smickrande.

fast det värsta jag ser är att ni inte är nöjda med era liv, att de är dåliga som en dålig bakfylla ungefär.

det hade varit värdefullare att en dag få reflektera något som fanns hos er på riktigt, som till exempel porerna som gömms under all eran foundation och det som döljs under era skinn, någonstans inne i bröstet på er.

jag önskar att ni en dag kan börja stå för vad ni är innerst inne och sluta spela teater för mig.