igår natt kunde jag inte somna, trots att jag lider av sömnbrist från den gångna helgen. så jag plockade fram en anteckningsbok med ord och texter som runnit ur mig under årens lopp. och det slog mig att jag haft perioder av tårar och olycklig kärlek och stark bitterhet, exakt allt genomsyras av hjärta & smärta. och jag antar att jag fungerar så, att jag skriver bäst när jag mår dåligt, det är främst då jag behöver tömma mitt innehåll för att klara att andas vidare. men saken är den att om man lusläser saker jag skrivit, främst gamla saker, och aldrig har träffat mig, kanske aldrig ens pratat med mig, då tror jag att många ser en vilsen flicka klädd i svart framför sig. saken är den är att jag inte alls är sådan. det jag oftast får påpekat för mig är att jag alltid ler, det ständiga skämtet mig och mina vänner emellan är att jag oftast ler även när jag är arg eller irriterad. (detta stämmer dock inte enligt mig själv). visst gillar jag svart, men jag älskar färggrant och mönstrat desto mer. speciellt klänningar i regnbågens alla färger eller kanske ännu hellre sådana som är så fulla med blommor att de ser ut som en hel liten sommaräng. jag har människor som står mig nära och som jag älskar av hela mitt hjärta, sådana som jag kan skratta, dansa och gråta med. så för att snabbt dra ihop en slutsats av allt detta inlägget så är jag inte längre en tonårsflicka som är äckligt kär, har blivit sårad och gråter sig till sömns varje natt. istället är jag en flicka på sjutton år som älskar livet. och livet för mig innefattar sanningen, vänner och familj, musik, dans, mat, skratt, fina böcker, vackra klänningar och att tillåta mig själv att visa mig offentligt osminkad och iförd mysbyxor samt en urtvättad t-shirt, för mina närmsta hjärtan de älskar mig hur jag än skulle se ut. kort och gott så trivs jag med livet. och jag vaggar inga genomskinliga tårar i ögonfransarna varje natt längre. de dagarna är förbi.