för varje gång
jag cirklar uppåt
likt lärkan
finner jag mig vara
lerduvan
åter till intet
är önskan
från omgivning
där varje steg
jag tar
är en kamp
och hur jag än
förlänger
mitt steg
så räcker
det inte till
så
är det
inte
tillräckligt
dugligt

tills jag upptäcker
att lerduveskytte
enbart
beror på
självets bekräftelse

att sänka något
ger tillfredsställelse

att totalt pulvrisera
ger egot
den där kicken

på andras bekostnad

där jag betalar
för deras
mindervärdighetskänslor