jag minns en tid
då mina oanande fotsteg landande på gräs
av nyutslagna drömmar

när allting luktade frihet
och solen verkade vara regel snarare än undantag
då livet var det som hände i fantasin
och smyckade varje insikt med ljuvaste förtröstan

långt innan skuggorna blev permanenta
och förtog varje grynings andäktiga skådespel

då ensamheten fortfarande var något konkret
som kunde fyllas med fysisk närvaro
eller ett betryggande löfte
som alltför ofta sveks

tiden innan alienationen
började vaka nätter
med existensens frågor och själsligt glapp