det är väl egentligen rätt hemskt
att jag målar naglarna i din favoritfärg
och har håret som jag vet att du gillar det
och jag tänker annorlunda när jag klär mig
även om jag inte är medveten om det själv
jag glömmer säkert aldrig parfym längre
någon lustig personlighetsstörning
sådan man får när man har en tumör som trycker på hjärnan
och jag börjar sakta ändra åsikter
och säga saker jag aldrig skulle sagt förut
jag börjar bli lite kinky säger du
har jag aldrig fått höra förut
och jag äter inte som innan
ingen aptit, mår lite illa
är inte trött på kvällarna för att du är uppe
har inte kvar förmågan att sova
när du inte gör det
och de säger att sjukdomar är dåliga
och detta sitter fysiskt och psykiskt och ibland förstår jag
precis hur dödlig jag har blivit
ungefär hur farligt det är
och hur långt jag skulle kunna gå utan att förstå
vad jag håller på med egentligen
jag har aldrig gillat knarkare
och har ändå blivit än själv
börjar med att man vill ha lite kul
sen är man fast och det är inte längre kul
och man vet att man inte riktigt klarar sig utan sin drog
sin medicin mot denna förfärliga sjukdom
som tagit död på så många
som skapat krig och misär
hur kunde jag bli så kär?
hur kan jag ligga så långt från verkligheten
och ändå så nära gränsen till dödligheten
för gå till apoteket imorgon
skriva ut dig på recept och få dig i pillerform på burk