tusen nävar knuts i mitt
medvetande tills de blir
vita som solen och bländar mig

ett skrämmande tyst vrål
gör mig blindvred av
glädjesaknad.

med ORD som tillhyggen
kärnvapenkrigar jag mig trött
hugger mig själv i ryggen
något som rimmar är rött.

DU ÄR INTE POET
jag skrev "dikten" samtidigt som jag sket.
LÖGN! DEN HANDLAR OM INGENTING?
Men vad gör det? i dubbel bemärkelse.