En tråd så smal, röd som blod, revs upp från sömmen när allt tog slut.
Fångade upp den sista biten med fingret men skar mig igen.
Tittade på den i stillhet och skam, det jag byggde funkade inte,
står här med handens blödande sår, och jag släpper den sista röda biten av tråd
och ser den försvinna.

Tveksamhet finns det inte tid till.
jag måste vända ryggen till och låta tråden förintas,
vittra sönder av sitt eget blod, ruttna till oigenkänlighet.
Tvekar men får inte. måste rusa vidare på snirklande vägar,
hitta nya trådar, trådar som inte är vassa som sylar.

Jag såg kanten men valde att stanna,
jag ville försvinna i mörkrets salar men tittade upp när solen steg upp
och jag blev till mitt gamla för en kort sekund,
där jag såg evighetens bländande ljus.
Kämpade mig upp från den frusna marken,
tittade en sista gång ner i djupet, och vände mig om, gråtandes lycklig.

Med frostfyllda lungor passerar jag i tidens dimmiga rike,
tystnaden är öronbedövande hög. Ser mig själv från ovan,
förvillar mig genom sylvassa spindelnät och i trasiga lyktors sken
verkar allt så lätt, allt så rätt.
Men blodet har torkat och jag ömmar, min själ är öm.
spruckna sömmar talar om stora sorger. Och om storslagna vinster!

För se, jag är där med all min sorg, jag gråter och skriker
och allt på samma gång, jag är slagen, bruten, vinkar in världens sorg,
men snart fri, jag fri blir sen äntligen jag!
Rik, rik på kärlek och poesi, för jag gick där,
vilsen blind men förbi, himlen väntar,
den finns på jorden min.

Och änglars vingslag talar om gåvor i kväll.
jag hör livet viska vackra ord, människors leenden är som kodade mirakel,
plöstligt är jag i mig själv och ovan och bakom,
jag är ett med mig och med världen.
Gravitationens krafter slungar mig hit och dit
i mitt spindelvävsklädda rike,
skär mig, men låter blodet droppa, bilda en ocean av rött
där kärlek flödar