Det var förmodlingen den vackraste tiden men
ut i den fanns en dold ond otroligt stark källa.
Jag bar mörka färger en lång tid.
Jag var jagad och förvirrad, slogs för den råa romantiken.
Jag smekte ditt hår och grät ut i din trygga famn när jag höll på att gå under
och försvinna här ifrån.
Känner en doft i luften och tänker på dig.
Du var mitt allt ... min vän, min blomma, min ömhet.
Saknad.
Jag flydde så ofta drakens eld men nu har jag satt ner foten och vunnit min strid.
Jag har hittat mig själv nu.
Tiden har kommit då jag måste ställa dig naken framför sanningen finaste vackraste du.
Jag ska aldrig älska dig igen ...

A.Leander