När jag var liten brukade jag ligga på rygg i gräset och titta på molnen under blåsiga dagar. Titta upp i trädkronorna och förundras över deras passionerade affär med vindarna. Hur de dansade och sjöng för sin älskade. På den tiden trodde jag att molnen stod stilla och att det var jorden om snurrade så fort. Jag brukade ligga kvar och dra upp grässtrån med mina små fingrar tills jag blev snurrig och var tvungen att resa mig.

Han håller sin hand i min, hans är varm och lite svettig. Min är kall och torr. Han är stolt över sin nya bil. Jag är stolt över att få ha min hand i hans. Det är natt och jag är lite berusad. Inte mycket alls, jag vet att han tycker att jag är jobbig när jag druckit för mycket. Jag sneglar på honom och ler och han tittar tillbaka och ler. Ett leende som sträcker sig hela vägen ut från ögonen och värmer mig. Han ökar farten och kör så fort att accelerationen pressar mig mot sätet. Men jag är inte rädd. Får jag dö med min hand i hans så gör det ingenting att jag förlorar 40, 50 kanske 60 år. Och när farten är som högst blir allt surrealistiskt. Jag är inte längre säker på om det är vi som färdas fort eller om vi står helt stilla inuti vår lilla fristad av metall. Kanske är det världen som rör sig? Kanske är det gatorna, ljusen och husen som svischar förbi oss och inte tvärtom? Och när känslan är som allra starkast stannar bilen och han säger 'då var vi framme lillan'.

Jag ligger på gräset med en cigarett mellan fingrarna och tittar på molnen. Han ligger jämte mig och sover. Han snarkar och folk tittar men jag vill inte väcka honom. Man kan inte lämna någon medan man sover så jag lägger min hand på hans rygg och låter honom drömma vidare. Tittar på molnen och försöker urskilja figurer. Lyckas inte alls. De passerar trädkronorna med ovanligt hög fart. Jorden snurrar fort idag.