på genomresa i människors land
ett litet frö till hopp

hon vaknade sakta
kisande mot det vita

ett hjärta som
slår
i en liten kropp

oberörd ligger hon där
gungar stilla i det vita


någon säger det är
moln i öde rymd
ute i ingenting
andra kallar det
liv eller moder

det rör inte henne
hon ligger där
och räknar vad
hon vet hon inte
behöver
sina tår

märkliga ting
dessa fenor
är dom åtta eller
tre
hon ler lite
drömmande
sträcker ut sina
ben
kramar sig själv
med fjuniga armar

tumlar runt av
leda
hon är trött på att
vara här
lika ensamt och
grymt som att
leva

dags att segla
vidare
och ge andra
hopp
hon smeker
insidan av
kroppen på sin
bärare

viskar gråt ej
vinkar adjö, farväl
farväl liv och moder.