Johan ... fjärilar i magen, meningslöst plockande med händerna, vandrar runt på min udde utan mening eller mål ... det gör ont !! Gör som jag alltid gjort när jag är rädd att allt ska försvinna trots att jag ännu inte har det ... trotsigt ser jag på allt runt omkring, jag vill inte förlora något en gång till. I mitt liv har de lämnat mig en efter en, som passagerare överbord på Estonia, en tsunami som bara kommit och svept bort ... alla dessa avsked. Och kvar har jag stått, förvirrad övergiven och otröstlig. Ingen av dem har gått att ersätta och jag har backat och backat så långt det har varit möjligt. Det är då den förlamande vissheten slagit mig, varför sa jag inget, varför väntade jag, varför tog jag allt för givet och nu är de borta ... så kändes det varje gång när någon eller något berört ... idag är allt annorlunda, jag tar vara på varje dag, läser ord sparar dem förvaltar dem och växer som människa. Tar på allt levande, kramar om berättar hur glad de gör mig, öser mina krafter på att förmedla, du är någon jag ser hör och behöver ... jag är inte rädd. Och jag vänder sorg till glädje, förlust till vinst bara genom att gå vidare och göra allt på ett lite annorlunda sätt ... att mogna att vara innerlig och sann, det gör inte bara mig utan också andra lyckliga. Allt detta har tagit tid och många gånger har jag varit på väg att backa, slippa, blunda, stöta bort ... ja slåss. Så rädd har jag varit för att gå sönder. Johan, jag är inte hel som man kan säga lite vårdslöst, men jag lever i nuet slår aldrig ner blicken igen. Och även om vi aldrig möts, kommer jag alltid att minnas dig !! Sån är jag, mer begär jag inte av livet. Det blev åt det mörka idag, men det måste också fram annars ser vi inte ljuset ... nästan en predikan, men icke ... det är mitt liv jag beskriver och det enda jag tror på idag är människan ... trots alla gudar. Lena