Jag har väl egentligen aldrig älskat någon annan än mig själv.
Älska är ett starkt ord. Någonting som är mer än en berusande förälskelse. Att älska en människa är att lägga sitt liv i hennes händer.

Det skulle jag aldrig göra, för jag har aldrig älskat. Men han var... särskild. Man kan helt enkelt säga, att jag tyckte om honom på ett sätt jag aldrig gjort med någon annan.

Trädens löv brann i höstens färger och dimman låg som en lätt slöja över marken första gången jag såg honom. Luften var fuktig, men det var ännu inte så sent på kvällen att det var frost ute. Han stod huttrande i mörkret under en stor ek när jag kom fram till busshållplatsen. Jag undrade varför han stod där och nästan gömde sig i kvällen, med armarna över bröstet, som om han värjde sig för en fara jag inte kunde urskilja. Eftersom det var flera minuter kvar till bussens avgång slog han sig så småningom ned bredvid mig på bänken. Först var jag inte särskilt intresserad av honom alls. Visserligen hade han bra klädstil, men han var nog inte riktigt min typ, tänkte jag. Sidorna frasade under mina fingrar då jag bläddrade i min bok.
”Vad läser du?” frågade han.
Jag blev förvånad över att han hade frågat mig, han som hade verkat så skygg.
”Det ondas blommor”, mumlade jag ointresserat och sneglade på honom. Håret var mörkt, lite halvlångt och platt, och de stora ögonen dekorerade med svart kajal. De var stora och hasselnötsfärgade när de blickade upp på mig. Jag suckade lite. Förmodligen visste han inte vad det var för bok, och nu skulle han börja besvära mig med en masa irriterande frågor.
”Jag gillar Kadavret.”
Okej, tänkte jag. Så korkad som han ser ut är han kanske inte.
”Jag med”, erkände jag. ”Det är faktiskt min favoritdikt.”
”Den är så brutal, men så väldigt vacker.”
Hans ord fick mig att slita mig ifrån boken och titta upp. Hans underläpp skälvde i höstkylan. Jo, han såg korkad ut, som en liten nyfödd ko. Ändå var det något med hans utstrålning som lyckades hålla kvar min blick vid hans. Ett litet leende lyste upp hans ansikte när han förstod att han lyckats fånga min uppmärksamhet.
Bussens brummande hördes på långt avstånd, och när den rullade in framför oss hade han redan fått fram sitt busskort. Vi satte oss bredvid varandra, ganska långt fram så att jag skulle kunna se mitt stopp i mörkret. Vi pratade lite om allt möjligt. Tydligen hade vi precis samma musik- och filmsmak också. När bussen började närma sig mitt stopp bytte vi nummer med varandra, så där bara för skojs skull som jag brukar göra när jag träffar nya människor. Alex hette han tydligen.
”Du är söt”, sa han. Jag visste inte vad det betydde, eller hur jag skulle tolka det, så jag rodnade bara som svar. Det var inte ens säkert att han tyckte om killar bara för att han hade påpekat att jag var söt.
”Jag ska av nu”, hasplade jag ur mig och tryckte på stopp-knappen. Ögonblicket innan jag reste mig upp och hängde väskan över axeln öppnade han munnen:
”Det skulle vara roligt att träffa dig igen.”
Jag undvek att se honom i ögonen. De var så stora och mörka att jag inbillade mig att jag skulle försvinna in i dem. ”Visst”, muttrade jag. När bussen stannat och jag klivit av kände jag mig ganska lättad. Det hade känts lite jobbigt med honom, nästan pinsamt.

Veckan gick långsamt, och det blev torsdag. Det pep till ifrån mobilen när jag var på väg hem ifrån skolan.
Från Alex, 13:22
"Hej. Du har inte lust att hitta på något i morgon va?"
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, fast att jag redan visste att jag gärna ville träffa honom igen. Jag hade till och med tänkt på honom alldeles nyss.
Till Alex, 13.23
"Hejsan. Jo, visst. Gärna."
Han svarade bara några sekunder senare:
Från Alex, 13.23
"Okej, jag kan komma till dig".
Jag hajade till lite. Nej, det kändes inte riktigt bra att han skulle komma till mig.
Till Alex, 13.23
"Vi kanske kan träffas på stan i stället?"
Från Alex, 13.23:
"Okej ☺."

Det hade redan börjat skymma när han kom gående mot mig över gatan, och jag frös som aldrig förr. Kanske hade det varit bättre om vi träffats hemma hos mig i stället.
”Hej”, sade han dämpat.
”Hej.”
Det blev tyst mellan oss, en pinsam tystnad som bara stördes av prasslandet av torra löv. Till slut satte han sig ner bredvid mig och jag kände att han iakttog mig. Jag ville inte alls vända mig om och se tillbaka på honom eftersom jag satt så nära honom – då skulle det bara bli ännu mer pinsamt. Varför kunde han inte sluta stirra så där? Kanske borde jag resa mig upp och fråga honom om vi skulle gå en runda? Han hade fortfarande inte slutat iaktta mig. Slutligen fick jag erkänna mig besegrad, och jag vände mig om mot honom. Även fast jag vetat att han skulle vara väldigt nära mig så tog mitt hjärta ett skutt i bröstet. Min mun var bara någon decimeter från hans skälvande underläpp. Jag visste inte om det var av kyla eller av nervositet den här gången.
Helst ville jag bara rycka mig undan. Det kändes inte bra att sitta så nära en person jag knappt kände. Lutade han sig framåt eller inbillade jag mig bara? Hjärtat i mitt bröst galloperade som en häst. Jo, han kom faktiskt närmre. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag beslöt mig för att bara sitta still och stirra tillbaka. Pulsen dånade och brusade i mina öron.
Först vidrörde hans läppar bara mina, utan att något hände. Kanske ville han bara kolla med mig om det var okej. En kall hand fattade min och innan jag visste ordet av omslöt hans läppar mina.
Utan tvekan är det den bästa kyssen hittills i mitt liv. Om det berodde på att han kysstes väldigt bra eller om det bara var extasen som färgade hela ögonblicket rosa kunde jag inte avgöra. Förmodligen var det både och.

Vi träffades nästan varje dag i flera veckor. Inte för att vi var tillsammans eller så, men jag hoppades att det kanske kunde bli så snart. Dessutom var jag övertygad om att det skulle bli så också, för han hade ju visat så starkt intresse för mig redan från början. Det gick ett par veckor utan att vi träffades en enda gång, inte ens för att fika eller promenera. Ibland skickade jag ett SMS för att se hur det stod still med honom, men oftast svarade han inte, och när jag väl fick svar så var det väldigt korthugget. Känslan av att jag förlorade honom gjorde längtan efter honom allt mer intensiv. Han var i mina tankar när jag somnade, och det var åt honom jag ägnade dagens första tanke när väckarklockan ringde.
Väntan blev olidlig. Inte en minut passerade utan att jag funderade på honom, funderade på oss. Så fanns det bara en sak kvar att göra. Jag minns att jag satt på mitt rum. Det var strax efter jul och marken var täckt av ett tunt lager av snö. Flingorna dansade i det gula skenet ifrån gatlyktorna utanför huset. Han hade lovat mig att vi skulle göra snöänglar när den första snön kom.
Det kändes väldigt tungt att tänka på det. När han hade sagt det till mig för flera veckor sen hade jag bara skrattat, men nu var det inte lika roligt längre. Nu fanns det ingenting jag hellre ville än att göra snöänglar med honom. Bara jag fick träffa honom igen. Om jag gav honom lite mer tid kanske han skulle få upp ögonen för mig igen? Men jag måste veta, för jag kunde inte gå runt och hoppas längre om jag inte visste. Det gjorde mig galen.
Till Alex, 19:56
Du har inte lust att träffa mig längre. Eller hur?

En kvart, kanske mer, förflöt innan han slutligen svarade. Det hade känts som om jag hade väntat i timmar, men när han äntligen svarade kom jag inte för mig att läsa meddelandet. Klumpen i halsen blev allt större. Min hjärta dunkade snabbare än vad det gjort på länge, kanske till och med snabbare än den gången han kysst mig för första gången.

Från Alex, 20.11
"Nej."

Ett enda ord. Tre bokstäver.
De såg så grymt och orubbligt inristade ut på displayen att jag tvivlade på om de någonsin skulle försvinna. Jag läste meddelandet igen. Och så ännu en gång. En gång till.
Nej. Han hade svarat nej.

Det var mer än ett år sen nu. Han är fortfarande det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen, oavsett hur mycket jag än har försovit mig eller hur gärna jag än vill somna om. Jag kan fortfarande inte förstå hans svar, hur svarta och hårda bokstäverna i textmeddelandet än är. Jag vill inte förstå heller.
Jag har aldrig älskat någon. Inte ens honom, men jag tyckte om honom jävligt mycket. Och det gör jag fortfarande.