...kommer jag gåendes där jag alltid gått.
Denna morgon har de hängt upp
en besynnerlig sol
en sån som får gatan krökas uppåt och bli längre
än på väldigt många någonsin.
Husen är fulla av förväntan;
jag är inte längre
orolig för dem som studerar mig.
Dessa steg är ändå mina.
Ljuset bär en förundran som inte hittat in
i hjärtat på evinnerliga varv.
Gräsmattorna har de tecknat
med gammal skolkrita;
varenda ljusgrön har försvunnit
ur miljoner askar. Ingen är ute och letar.
Månde är där lika skönt
i deras drömmar som här ute?!
Dricker jag några smulor
hummelsång och lyssnar
i lurarna åter på Cat Stevens sagor...