när världen gled mig ur händerna
så var hon min enda vän
min enda tröst

när hon mjukt svävar över himlen
bildas cirklar av förundran och rädsla inom mig:
varför är hon så långt bort från stjärnors skimmer
och solens glöd?

varför är hon lika ensam som jag?

hennes ljus genom trädkronorna
kastar ett nät av silver över mig
och jag önskar att det kunde hålla mig fast för evigt
så att hon kunde stryka min kalla hy
och ta ifrån mig känseln och smärtan

jag önskar att hon kunde blicka ner och älska mig
precis så som jag blickar upp mot henne
och älskar
min enda vän