Blicka starkt mot horisonten,
dock ljuskänsligt; solen är stark
Gå snabbt ner mot bränningarna,
det blir snart mörkt och dimman
kryper närmre när världen slocknat

Kliv i din åldrade eka av trä som
står ensam på den öde strand
du osäkert men beslutsamt beträder
Skjut ut din färdkamrat till det mörkblå
vattnet och greppa stadigt om årorna

Ro mot den horisont du betraktat och
beundrat alldeles för många tillfällen
Ro mot den trygghet du aldrig fått möta
Ro mot den framtid du aldrig vågat se
i ögonen eller ens önska dig då du längtat

Ro stillsamt mot den tvekan du accepterat,
ro mot det mod du vet att du vill finna
Ro över ditt stormiga mörkdimmiga hav,
ro över dina stilla vikar du vet att du älskar
Ro mot slutet du vet att du förtjänar