hans ögon rymmer
så mycket mer
än vad jag vågar
och någonsin sett

men jag ser

dessa fragment
när han bestiger
sig själv
när han hänger
mellan hopp
om rening
och tröstande

drömmar

när han söker
att fly
hårdnande
verklighet
och jag smälter
samman
som en del
av hans

ett skiftande landskap

för jag ligger helt
orörlig där
vid hans källa
och han ser inte
om jag lever
eller är död

så han flackar

men han känner

och jag känner
något så tätt
inpå
men jag vet inte
om det är mitt
eller hans

och kanske är det
ett vilset möte
mellan väta
och törstande
mark

och jag undrar

vem
som tar slut

vem
som släpper

oss

men jag fortsätter
                          

                           att
                               

                                 blunda