Jag satte mig på den slitna stolen
framför dig vid bordet utan något på
med en starkt lysande lampa utan skärm över
i cafeterian som ekonomichefen glömt

Du tuggade hungrigt på ditt bröd
som du inte hunnit svälja förut
medan du nervöst följde mig med blicken
och ljudlöst frågade mig din fråga

Jag svarade inte för jag tyckte inte att
det behövdes, för du visste det redan,
det såg jag på dig och ditt sätt att se på mig
och på din hållning där du satt så stilla

Du visste svaret men sa att du ändå ville
att jag skulle berätta hur allt låg till
för du ville vara fullkomligt säker på att
du kunde lita på dina vakna tankar

Och då satte du din brödbit i halsen
och hostade våldsamt för att kunna andas
för trots att du alltid vetat mitt svar på din fråga
var du inte riktigt beredd på att höra det

Jag reste mig upp ur den slitna stolen
i den bortglömda cafeteria där du satt
och vände ryggen till dig och ditt bröd
lättad över att aldrig behöva svara dig mer