Hon hade precis hällt upp en mugg rykande kaffe och satt sig vid köksbordet för att inta dagens första måltid då det plötsligt knackade på dörren.
Hon slängde hastigt på sig ett par tunna bomullsbyxor och drog handen genom håret innan hon gick för att öppna. Klockan visade strax efter tio.
Hon väntade inget besök, så det var med viss olust hon masade sig ut i hallen. Hon blev glatt överraskad när hon såg vem besökaren var och bjöd in den samma efter att ha hälsat gästen välkommen med en innerlig kram.

Den cirka 40 år äldre kvinnan klev in i den lilla stugan och knöt av sig det blommiga hucklet.
”Jag tänkte att du kanske behövde något från stan idag. Jag och gubben ska fara in en sväng till fastlandet lite senare och köper gärna med oss något, om du vill...”, sade kvinnan och log varmt.
”Tack Inga-Lill, men jag tror jag har det mesta i proviantväg, svarade den yngre kvinnan lite förläget. ”Jag klarar mig säkert till nästa vecka då pappa kommer ut med båten en tur”.
Hon drog ut en stol vid det lilla bordet efter att hon först hämtat en kaffekopp med tillhörande fat och bad den äldre kvinnan att slå sig ner.
Hon visste att Inga-Lill gärna ville dricka sitt kaffe på fat - och på bit.

”Jag tog med lite nybakat bröd i alla fall, och så en flaska flädersaft som jag vet att du är så förtjust i.”
Den äldre kvinnan packade upp det medhavda och tog ingen notis om den yngres något rynkade näsa. Inga-Lill babblade på om ditt och datt samtidigt som hon gick husesyn. Hon passade också på att plocka bort ett par vissnande blad från pelargonerna i fönstret.
Den yngre kvinnan förstod att minnet hade börjat svikta hos den gamla och att hon förväxlade henne med lillasystern beträffande flädersaften.
Hon ignorerade Inga-Lills nyfikna inspektion, hämtade istället en kniv och skar upp ett par skivor av det färska brödet som hon lade i brödkorgen som redan stod på bordet.

De drack sitt kaffe och mumsade på brödet under tystnad medan fåglarna höll serenad i körsbärsträdet utanför. Det var Inga-Lill som bröt tystnaden först. Hon berättade som vanligt en massa gamla anekdoter om sig och den yngre kvinnans avlidna mormor. Mormodern hade gått bort för ett tiotal år sedan men som alltid lyckades Inga-Lill levandegöra henne med sina målande berättelser. Mormodern kändes plötsligt väldigt närvarade och påtaglig.
Det var med en bitterljuv känsla som den yngre kvinnan lyssnade till den äldre och hon mindes sin mormor med tårar i ögonen. Inga-Lill fortsatte sedan med att fråga hur det var med den övriga familjen.

Medan den äldre pladdrade på om livet på ön och den ekonomiska krisen som även varit kännbar för öborna, funderade den yngre kvinnan över händelserna som utspelat sig kvällen före. Skulle hon berätta om fyrblinkningarna för Inga-Lill eller skulle hon hålla dem hemliga tills vidare?
Kanske hon kunde fråga den äldre lite diskret om fyrtornet och dess mysterier utan att avslöja allt för mycket?
Medan hon gav Inga-Lill en påtår, vinklade hon skickligt över samtalet till att mer handla om turismen och den stundande sommarsäsongen.
Inga-Lill nappade på betet och började genast beklaga sig över alla olägenheter som väntade i och med stadsbornas ankomst.

Den yngre kvinnan avbröt snabbt klagolåten genom att berätta om sin lilla promenad dagen innan och hur fascinerad hon blivit över att återse fyren efter alla år. Hon frågade om inte Inga-Lill kunde berätta lite om fyren och återge några av de gamla skrönorna.
”Äsch, de där gamla historierna”, sa kvinnan och slog ut med händerna.
”Dem har du väl hört till leda av både din mormor och farbror Axel!?”
”Ja, men det var ju så längesedan, jag var så liten och har ju glömt det mesta. I turistbroschyrerna står ju bara kortversionen - om den förliste sjökapten.”
”Nåja, lite nytt kanske jag trots allt kan bidra med”, sa Inga-Lill finurligt och sög på sockerbiten som hon höll mellan tummen och pekfingret.

Efter att ha sörplat i sig resten av kaffet från fatet fortsatte hon nästan viskande med att berätta en mycket underlig historia.
En kvinna hade enligt Inga-Lill strosat omkring på ön sommaren dessförinnan och plötsligt halkat och fallit ner för en klippa i närheten av fyren. Tydligen hade hon slagit i huvudet rätt ordentligt och förlorat medvetandet under en bra stund. I vilket fall hade man dagen efter återfunnit henne omplåstrad - om än något blåslagen, liggandes nere vid ängen utanför Vårfrukyrkan.
Kvinnan hade haft vaga minnesbilder om att hon varit inne i fyren och att någon där skött om henne under natten samt visat henne de mest förunderliga ting. Bland annat hade hon berättat om ett fönster mot himlen där hon skådat rakt ut i universum. Hon hade också nämnt något om ett ljus som blinkat i intervaller - skimrat från klaraste rött till vitaste vitt.

Man hade förklarat det hela med att kvinnan måste ha hallucinerat under de många och plågsamma timmarna hon legat på klippan och att ljuset hon sett troligen varit solljuset som ofta reflekterades i fyrens spegelblanka fönster om kvällarna.
Men man hade inte kunnat förklara hur kvinnan hamnat framför kyrkan eller vem som plåstrat om henne. Inte heller hade man kunnat besvara frågan på vad det var för en bok hon haft i handen när man fann henne.
”Det religiösa sanningsproblemet” löd titeln på den slitna gamla luntan men författarens namn hade varit oläsligt.
Kvinnan hade inte låtit någon komma när skriften så man hade lämnat boken därhän och burit in kvinnan i kyrkan där prästen tillkallat doktor Lindqvist.

Så fort kvinnan åter varit kurant hade hon hastigt packat ihop sina saker, äntrat första bästa båt och försvunnit för att aldrig mer återvända. I folkmun dryftades det nu att spöket mer eller mindre börjat materialisera sig och att ön sannerligen hade en vålnad av rang - nästan med änglastatus.
Några tog det hela på fullaste allvar medan det flesta skrattade bort det och trodde att det helt sonika var någon av öborna som försökt sig på ett så kallat ”practical joke”.
Inga-Lill skrattade och reste sig från bordet.
”Få nu inte en massa griller i huvudet av allt det här”, sa hon och borstade bort smulorna från kjolen.
De följdes åt ut på verandan och den yngre kvinnan berättade att hon hade tänkt ta sig ytterligare en tur till udden samma dag.
”Var försiktig bara”, vädjade den äldre och kramade henne ömt. ”Och akta dig för spöket”, väste hon och blinkade med ena ögat. Hon vinkade när hon rundade de söndervittrade grindstolparna och den unga kvinnan vinkade tillbaka fylld av kärlek - och nyfikenhet.

Hon återvände in i stugan, plockade undan efter frukosten och började packa ryggsäcken inför dagens strapats. Tusen frågor for genom hennes huvud och hon kände sig förväntansfull inför utflykten.
Tänk om hon verkligen skulle vara med om något oförklarligt eller till och med träffa på ett spöke.
Hon skrattade för sig själv och slog på den lilla transistorradion som stod på skänken.
Hon fortsatte sitt packade och nynnade med i musiken. Plötsligt stannade hon upp mitt i en rörelse.
Att det var Björn Skifs som strömmade ur radion hade hon noterat redan från början, men vad var det egentligen han sjöng?

Hon stod blick stilla och lyssnade:
”Let’s just pack up the bag and baby light up my heart…
I’ll be your hero, baby you’ll be my star,
down the open road tonight
TURN ON THE LIGHTS,
YEAH, YEAH, TURN ON THE LIGHTS”.