Det är nödvändigt att försöka leva

stammar sig drömkaskader brant rinner lugnt tak
sömnslungad
vita vi virvel virr

aldrig automatiskt personell
men längre kallare
rök och ögonfärgad
- allt har gått under jorden

min ånger fläckades av döda ben
sedan blodet gav sig hän


vi ruttnat fruktens form
vi fråntog märkena dess aningar om varandra

betrakta
är att återkasta ljuset
vilket förutsätter en dunkel hälft av skugga
O, Valery


led sig ensam
ensam till sig själv
vi som fylls och fylls av eldhavens vatten
vi som sluts och sluts


erupterar också vitglänsande sysslolösa
i denna täta fränvaro

vi är inga
vi är alla

inte som rymden
inte som stjärnan
inte som guldbågade oxen
inte som ljuset solen
ögats seende sol