hon kunde känna ångesten
men hon kände inte längre någon rädsla

det var mer en känsla av gammal gemenskap
som närvaron av en svårflörtad bekant

de svarta tankarna kunde inte skada henne mer
hon hade accepterat sin egenhet
sin personlighet

den var inte som andra
men den var

okey

hon satt långa perioder i ensamheten
i mörkret

lät tankarna flyga
flaxa genom natten som svarta korpar

ibland fann hon spår av urgammal visdom
ibland kom bara tårar

men hon överlevde
alltid

för hennes namn var fröken mörk