Hon trodde aldrig på sländors sånger och hon trodde aldrig på måsars ensamma skriande över hamnen. Och hon trodde aldrig det var himlen som speglade havet blått hon för trodde det var havet som speglade himlen och hon hade alltid älskat havet men aldrig himlen. Hon trodde aldrig på sagor om solen och hon trodde aldrig på stjärnfallet över lastfartygen den där kvällen, men hon önskade ändå. Och det spelar inga sländor i hamnar av betong och om hon blundar ser hon sig själv i måsen som cirkulerar över henne timmerfartygen och natten. Och hon trodde aldrig på himlen men kanske är det den som färgar vattnet svart, för ingen tände stjärnorna ikväll

och han satt här med henne en kväll en natt en gång och han spelade med fingrarna mot kajkanten så att måsarna tystnade och visst hörde hon sländorna, de sjöng med hans melodi. Men betongen är vass mot hennes fingrar ikväll och vattnet slår envist över hennes fötter och hon väntar, visst väntar hon än. Och hon hade alltid älskat havet men när han tände stjärnorna älskade hon himlen högre