långsamma ångestfyllda steg ner för trappan
ekot förföljer min skugga i natten
frusna tårar krossas mot marken
när min söndriga själ är i vatten

jag kysser din yta, tränger genom dig
andetag av väta fyller lungans rum
ljudlösa skrik värker i min kropp
inga mer andetag i hösten så ljum