Lorca slog nyvaket upp ögonen. Något hade väckt henne - det var hon säker på. Hon låg kvar en stund i sängen, lyssnade intensivt men uppfattade inga ovanliga ljud. Hon hostade till ett par gånger och snöt sig sedan.
Trots snuvan kände hon sig nu betydligt bättre ifrån de senaste dagarnas förkylning som hon åkt på efter oväderskvällen. I fem dagar hade hon legat med feber och varit totalt orkeslös. Inga-Lill hade sprungit i skytteltrafik mellan sitt hus, den lilla Ica-butiken på ön och stugan uppe på Norråsen.
Allt från hostmedicin och febernedsättande till färdiglagade soppor och glass hade väntat Lorca i kylskåpet när hon vaknat upp ur sina feberdrömmar.
Den outhärdliga flädersaften hade också varit ett stående inslag.

Lorca drog på munnen när hon såg ännu en oöppnad flaska ståta i en korg tillsammans med ägg, nybakat bröd och stora övermogna apelsiner på bordet i köket. Där hade Inga-Lill också placerat en vas med nyplockade prästkragar och smörblommor. I buketten satt en lapp skriven med Inga-Lills snirkliga skrivstil. Lorca lirkade försiktigt ut papperslappen medan hon log åt Inga-Lills nitiska hjälpinsatser. Hon var oerhört tacksam för den äldre kvinnans omsorger. Inga-Lill hade nästan kommit att bli som en extramormor även om de inte träffades så ofta nu förtiden. Brevväxlat flitigt och samtalat i telefon hade de gjort under åren. Ett par gånger hade de träffats vid födelsedagar och olika släktbjudningar. Inga-Lill hade funnits som en hjälpande hand så länge Lorca kunde minnas. Efter mormoderns bortgång hade tillgivenheten dem emellan bara ökat.

Lorca läste lappen och lät undslippa sig en suck. Hon hade fullständigt glömt av att det var midsommarafton. Nu blev det till att sätta fart. Hon hade massor att göra innan hennes pappa skulle kom med segelbåten på eftermiddagen. Hur hade hon kunnat glömma att det var idag?
Nere i hamnen skulle det visst bli någon slags firande på kvällen. Det var denna festlighet som Inga-Lill skrivit om på lappen. Klockan sju skulle de visst börja, efter dansen på ängen - kring midsommarstången.
Lorca skyndade att packa ur korgen. Sedan tog hon vasen med blommorna för att bära ut den på verandan. Framför ytterdörren stannade hon tvärt och var nära att tappa det hon hade för händer.
På golvet låg ett vitt kuvert.

Hon såg att fönstret ut mot verandan stod på glänt och undrade om Inga-Lill öppnat det för att vädra dagen till ära. Brevet måste ha kommit in den vägen för ytterdörren var låst och intakt. Hon visste att fönstret var svårt att stänga, kanske hade hon själv missat att stänga det ordentligt kvällen före?
Hon skulle fråga Inga-Lill om det senare på kvällen.
Hon tog upp kuvertet och vände och vred på det. Den rena vita ytan var totalt intetsägande. Hon tog med sig det ut på verandan tillsammans med blommorna och slog sig ner i den gamla rostiga hammocken. Hon såg att Inga-Lill tömt vasen med vildblommorna hon plockat för nästan en vecka sedan. Den blå vasen stod nu lutad uppochner mot verandaväggen under räcket.

Lorca tummade på kuvertet och undrade vem det kunde vara ifrån.
Kanske var det från ”Cykelmichael”. Han undrade nog om hon skulle komma ner till hamnen senare på kvällen.
Hon fnissade lite medan hon öppnade brevet. Det var säkert bara någon fånig insamlings- eller hjälpförfrågan från festkommittén. Det behövdes alltid bärhjälp eller folk som kunde ställa upp med diverse utrustning och tillbehör när det var fest på gång. I kuvertet låg ett handskrivet ark.
Lorca läste det skrivna meddelandet långsamt och rynkan i pannan djupnade för varje ord. Hon läste texten ytterligare en gång men blev inte ett dugg klokare.
”Vad sjutton ska det här betyda?”, muttrade hon.
Med spretiga versaler hade någon skrivit:
TIMORA HAR KUNSKAPEN, LJUSET SKYDDAR. MIDNATT VID JUNGFRU SKÄR…

Det var allt som stod på pappret. Ingen underskrift - ingen som helst ledtråd om vem avsändaren kunde vara. Lorca vek ihop arket och lade ner det i kuvertet igen medan hon grubblade över orden. Hon fann inget som helst samband mellan dem. Vad eller vem sjutton var Timora? Och ”ljuset som skyddar”, syftade det möjligtvis på fyren? Jungfru skär visste hon i alla fall var en sång, som brukade sjungas och dansas runt midsommarstången; men vad den betydde ihop med det andra fattade hon inte alls.
Lorca återvände in i stugan och lade brevet i silverskrinet på mormoderns gamla sekretär. Hon hade inte tid att ägna sig åt det nu, utan tog istället itu med frukosten och de nödvändiga förberedelserna inför dagens händelser.

Nere vid hamnen rådde ett febrilt stökande. Öborna sprang som yra höns och hade händerna fulla. Några dukade långbord, ett ungt par grillade och här och var sattes små stånd upp med diverse delikatesser. Barnen hjälpte till att pynta det hela med björkris och sommarblommor.
Lorca gick ner till den stora bryggan för att vänta in sin far som var punktligheten själv.
Solen gassade och glittrade i det grönblå vattnet. Hon såg tångruskorna dansa under vattenytan och njöt av kluckandet från båtarna där de guppade sida vid sida.
”Jasså där sitter du och dinglar med benen”, ropade plötsligt någon från den större båten vid kajen.
Det var fiskaren som kört henne hem under oväderskvällen.
”Ja, jag väntar på pappa som ska komma idag, svarade Lorca och log.
”Fröken kanske vill ha lite fisk? Kom får hon se vad mycket godsaker jag fått idag!” Lorca reste sig upp och gick bort till fiskebåten.
”Kliv på bara”, sa fiskaren och räckte henne sin hand. Hon gick över den lilla rampen och stod snart på däcket som var fyllt av fisklådor och grönsvart trål.

Fisklukten var påtaglig men hon försökte ignorera den så gott det gick.
”Fröken gillar väl fisk?” undrade fiskaren och kliade sig fundersamt i huvudet.
”Ja då, svarade Lorca och granskade fisklådorna ingående. På bäddar av is låg sill och någon slags torskliknande fisk i långa banor.
”Det är vitling”, sa fiskaren och rörde runt i lådan framför henne med något som liknade en mindre sopskyffel. En annan låda innehöll makrill och en låda som stod lite avsides, var fylld med skrubbskädda.
”Här har jag även lite räkor och faktiskt en låda med krabbor”, myste fiskaren och drog ut två lådor som stod gömda under en liten nisch.
”Räkorna, tar jag gärna något hekto av om det är ok, sa Lorca lite blygt och fortsatte; ”men jag kan också tänka mig makrill eller den där torskfisken.”
”Vill du ha dem filéade eller gör du det själv?” frågade fiskaren och plirade emot henne.
”Du får gärna filéa dem om du vill”, svarade Lorca och skrattade.
Snabbt och vant slängde fiskaren upp en makrill på en större skärbräda, sprättade upp den, tog ut inälvorna och slängde huvudet i vattnet. Medan han gjorde sammaledes med två större vitlingar, tog Lorca upp sin mobil för att ringa sin pappa. Han borde ha synts till nu och hon undrade stilla om han faktiskt var försenad för en gångs skull. Hon lät det gå fram ett tiotal signaler men ingen svarade.
”Konstigt”, muttrade hon.

Fiskaren undrade vad som stod på och Lorca berättade att hennes pappa sagt att han skulle komma vid 14-tiden men att han inte svarade nu när hon ringde. Fiskaren rynkade pannan och såg lite brydd ut men sa inget.
Istället slängde han ner fiskfiléerna i en påse med is, vek ihop det hela till ett litet paket och gjorde sedan samma sak med räkorna. Han gav henne paketen och önskade henne en fin midsommarkväll. Han klappade henne på armen och tillade lugnade att hennes pappa säkert skulle höra av sig. Därefter lyfte han upp trålen, gick i land och rakt emot en kvinna som stod i ett av stånden. Hon vinkade glatt mot honom.
Förmodligen hans fru, tänkte Lorca, där hon återigen stod på bryggan och knappade in numret på mobilen till sin far. Klockan var nu halv tre och fortfarande fick hon inget svar.
Plötsligt hörde hon någon ropa sitt namn uppe på kajen och tittade upp.
Där stod Inga-Lill och viftade som en väderkvarn samtidigt som hon hojtade på Lorca gång på gång.

Lorca skyndade sig upp på kajen och undrade vad sjutton det var frågan om. Inga-Lill berättade att de hade ringt från kustbevakningen och meddelat att Lorcas pappa gått på grund utanför Jungfru skär, men att han var oskadd och utom fara. Lorca hajade till. Jungfru skär, det var ju samma namn som nämnts i det mystiska brevet som hon fått tidigare på morgonen. Inga-Lill berättade vidare att båten hade sargats svårt och behövde repareras. Man hade dragit in den till hamnen på Långön och där skulle den bli liggande ett tag.
Hennes far hade tappat mobilen i sjön i villervallan som uppstått och därför inte kunnat höra av sig. Han skulle stanna på Långön till dagen därpå eftersom han kände sig ur form. Han hade trots allt skadat foten då han fastnat i en av staglinorna.

Inga-Lill och Lorca vandrade längs gränderna medan de samtalade.
Lorca frågade om fönstret som stått öppet på morgonen men Inga-Lill hävdade bestämt att fönstret varit stängt när hon lämnat stugan i ottan.
Lorca sa inget om brevet utan skyllde istället på sin förkylning och att hon måste ha varit lite förvirrad som glömt stänga fönstret.
Istället frågade hon vad Jungfru skär låg och varför hon aldrig hört talas om det. Inga-Lill berättade att Jungfru skär var ett större skär som till hälften var synligt men till hälften låg under vatten.
På östsidan kunde man gå i land och det fanns till och med en fin liten badplats. Men på västsidan stack det upp små klippskär mellan djupen och om vinden låg på var det nästintill omöjligt att parera förbi grunden.
Det var sällan man genade mellan Jungfru skär och Långön på grund av riskerna det medförde. Då var det bättre att segla runt holmarna och följa fyren och bojarna. Att hennes pappa som var en mycket erfaren seglare valt att utmana ödet vid Jungfru skär verkade mycket märkligt.

Inga-Lill berättade att skäret fått sitt namn efter en gammal skröna. Det påstods att det bara varit unga och barnlösa kvinnor som överlevt svårare skeppsbrott där ute förr i tiden - att man hade funnit dem alla på skäret efter att både män och fartyg försvunnit i djupen.
Lorca lovade Inga-Lill att komma ner till hamnen senare på eftermiddagen men först skulle hon gå hem med fisken hon fått av fiskaren. Hon undrade också om Ica-butiken fortfarande var öppen för det var lite småsaker som hon behövde handla. Inga-Lill trodde affären stängde vid fyra, så Lorca skulle säkert hinna.
De skildes vid bageriet och Lorca fortsatte ensam mot stugan full av funderingar och oroande tankar.

Efter att ha lagt in fisken i frysfacket och gjort en snabb inventering av det övriga som fanns i kylskåpet beslöt sig Lorca för att ta sig en titt på det där brevet igen. Hon hämtade det ur skrinet och satte sig vid köksbordet.
TIMORA HAR KUNSKAPEN, LJUSET SKYDDAR. MIDNATT VID JUNGFRU SKÄR…
Hon fokuserade på den sista meningen; MIDNATT VID JUNGFRU SKÄR…
Var det kommande natt som åsyftades? Det borde ju var det resonerade hon, eftersom det var något speciellt med just midsommarnatten - den ljusaste och mest magiska natten på året.
Var det något särskilt som skulle hända ute på skäret just denna natt? Hon skulle försöka ta reda på det.
I värsta fall fick hon väl ta sig dit för egen maskin och se om denna jungfruliga plats dolde några hemligheter. Hon stoppade kvickt ner brevet igen, ställde tillbaka skrinet och beslöt sig för att gå ner till affären.

Handlare Emanuelsson log stort emot henne när hon kom in i den lilla butiken. Han hade alltid flirtat lite med henne - ända sedan hon kunde minnas faktiskt. För att vara till åren kommen såg han jäkligt bra ut och hon kunde inte låta bli att flina tillbaka medan han babblade på om kvällens stora happening och allt som hörde midsommaren till. Givetvis hade han extra erbjudande på både matjessill och färskpotatis.
”Äkta sill från Klädesholmen”, förkunnade han som den värsta predikant. Lorca bara skrattade men lade två sillburkar i korgen. Som tur var blev han strax distraherad av en äldre dam som absolut ville ha ett och ett halvt kilo potatis och inte de tvåkilospåsar som Emanuelsson så prydligt mätt upp och ställt fram.
Lorca skyndade vidare mellan hyllorna och plockade till sig lite av varje.
Precis när hon var redo att slänga upp varorna på bandet såg hon ett välbekant ansikte visa sig i butiksentrén . Det var Cykelmichael. Hon hejade på honom och han kom fram till henne.

”Jasså, du har piggat på dig nu, jag hörde att du legat sjuk i veckan”.
”Jo”, svarade Lorca, ”men nu mår jag mycket bättre”.
”Tja, jag kan väl bara tacka för senast och säga att du är värd en bragdmedalj”. Michael himlade sig och såg smått förlägen ut.
”Äh, du skulle väl ha gjort det samma för mig antar jag. Jag kunde ju inte bara ha lämnat dig där ute på kobben”, sa Lorca och ryckte på axlarna.
”Vi kanske ses ikväll, fortsatte Michael och skruvade på sig. ”Jag har lite bråttom nu”.
”Ja, det kanske vi gör”, sa Lorca och tog påsen med varorna och gick mot dörren.
Michael nickade bara till svar och rusade in i affären. Handlare Emanuelsson betraktade dem nyfiket och Lorca såg att han drog på munnen. Hon fyrande av ett av sina mest bländade leende och sa hejdå.
Kvar stod Emanuelsson med pennan bakom örat och vinkade fånigt.

Vid sjutiden traskade Lorca åter ner mot hamnen. Efter att ha sovit en stund, blaskat av sig ordentligt över mormors gamla tvättkar och slängt i sig två Panodil; kände hon sig riktigt ”fit for fight”.
Hon kände att kroppen ännu inte var fullständigt återhämtad men den lilla tuppluren hade definitivt gjort underverk. Nu skulle hon säkert klara kvällen utan några recidiv.
I hamnen kryllade det av folk. En del kände hon igen men de flesta var okända för henne. Hon misstänkte att det även kommit en del folk från fastlandet och de närbelägna öarna. Lorca strosade längs med kajen och tittade sig omkring. Fiskaren och hans fru bjöd på böckling från sitt stånd.
De sålde också sill – och räksmörgåsar. På det dukade långbordet stod det att man kunde hämta en "midsommartallrik" för trettiofem kronor inne hos Larssons. I bortre ändan av långbordet stod Inga-Lill vid ett mindre bord och sålde dricka. Lorca såg hur hon försiktigt hällde upp öl i stora glas. Folk hade redan börjat slå sig ner. På en för kvällen provisorisk scen såg hon någon bära upp diverse musikinstrument. Ur en högtalare strömmade en gammal Lasse Dahlkvist låt och på bryggan nedanför var det ett par som redan var i danstagen.

Lorca vinkade till Inga-Lill men fortsatte vidare ner på kajen, åt motsatt håll.
Hon gick förbi en liten ponnykarusell där ett par ungar skrattande åkte runt.
I ett litet stånd stod Marja och sålde lotter. Marja hade hjälpt mormodern väldigt mycket innan denna gått bort och Lorca hade träffat henne flera gånger. Lorca köpte en lott av Marja men vann ingenting. Det pratade en stund och Marja bjöd på en av sina berömda kanelbullar.
”Ska du inte ta och spå dig Lorca”, sa Marja skrattande och pekade mot ett färgglatt tält som stod lite längre ner mot parkeringen.
”Herre Gud, har ni till och med en spåkärring här”, frågade Lorca häpet.
”Äh, det har vi haft länge”, svarade Marja. Du minns väl tokkärringen uppe i Rönnbacken… hennes dotter är minst lika tokig och kallar sig numera holist och spådam.”
”Har du varit där och spått dig?”, undrade Lorca nyfiket.
”Är du tokig tös, inte skulle jag gamla människa sätta mig hos den där och lyssna till en massa trams. Nej du, sånt håller jag mig för god för!”
Lorca skrattade och sa att hon kanske skulle titta in i tältet lite senare, men bara kanske…

Hon sa hejdå till Marja och strosade vidare mot tältet men ångrade sig och tog av mot björkdungen på andra sidan. Här kunde man köpa glass och godis. Ballonger och flygande drakar kunde man både köpa och tillverka – om man var under 12 år vill säga. Några pojkar sprang runt på parkeringen med en drake efter sig i ett snöre. Flygförmågan var absolut ingen höjdare, men de såg ut att ha roligt i alla fall.
Lorca köpte en glass och satte sig på gräset under ett stort parasoll.
Mitt emot henne satt en äldre man med solhatt och målade framför ett staffli. Ibland såg han upp och log emot henne för att sedan försjunka in i sitt verk igen. På avstånd hörde hon att bandet hade börjat spela och hon funderade på att gå tillbaka till båtplatsen.
Först ville hon se vad mannen framför henne målade för något, så hon reste sig och gick fram till honom.
Han såg upp när hon kom men sa ingenting. Lorca satte sig på gräset nedanför honom och frågade lite försiktigt om hon fick se vad han målade för något. Mannen nickade till svar och Lorca hasade sig närmare och lutade sig fram emot staffliet. Han höll på att måla av fyren!

”Vad fint du gör”, sa Lorca. ”Jag önskar att jag också kunde måla så där.”
”Det kan du”, sa mannen utan att titta upp. ”Den som kan se, kan måla.”
”Ja, det låter logiskt, svarade Lorca och såg på hur han skrapade av överflödig färg med någon slags spatel.
”Vad är det där för en mojäng?” frågade hon och pekade på hjälpmedlet.
”Det är en palettkniv, svarade mannen kort.
”Det ser roligt ut, får jag testa?”
”Du är inte lite påflugen du”, skrockande målaren men gav henne palettkniven.
”Varsågod fröken, skrapa på bara!” Han pekade på ett hörn av målningen där färgen samlat sig till en stor klegga. Lorca skrapade försiktigt bort lite färg och torkade av den på en trasa som han räckte henne.
”Dra åt andra hållet nu ska du få se”, sa målaren och klickade på lite vit färg. Lorca drog vågrätt med kniven och plötsligt öppnade sig havet framför henne.
”Oj, jag gör vatten!”, utropade hon häpet och skrattade förtjust.
”Javisst, se vilket fint vatten du skapar”, sa målaren och tog palettkniven ifrån henne.
”Jag heter Lorca förresten”, sa hon och sträckte fram handen.
Målaren tog den, såg allvarligt på henne och muttrade knappt hörbart:
”Sander, angenämt.”
”Vi kanske ses igen”, sa Lorca glatt, ”men nu måste jag gå.”
”Kanske det, kanske det”, svarade Sander och lyfte på hatten och blinkade med ena ögat.

En sån charmig karl, tänkte Lorca och fnissade. Visserligen var han säkert dubbelt så gammal som hon men det hindrade ju inte att hon fann honom attraktiv. Synd att han verkade vara så tillknäppt bara men det kanske var för att han känt sig lite osäker i hennes sällskap. Hon hade nog varit i framfusigaste laget, men det hade sett så härligt ut när han drog med den där kniven fram och tillbaka. Och det hade varit härligt! Kanske hon skulle försöka sig på att måla nu under sommaren?
Glad i hågen sprang hon ner mot bryggan och scenen som nu dragit halva hamnen till sig.
Hon hajade till när hon såg vem som spelade gitarr och sjöng andrastämman.
Jösses det är ju Cykelmichael som står där och lirar, tänkte hon häpet.
En skylt ovanför scenen förkunnade att musikgruppen Skaraborgarna skulle spela mellan halvåtta till tio, med en kort paus vid niotiden. Vid elvatiden skulle Arvingarna bjuda upp till dans och däremellan skulle Per och Stellan på Gärdet spela dragspel.

Lorca köpte sig en silltallrik och satte sig bredvid Inga-Lill och Marja, ganska nära scenen.
”Han som spelar där, är inte det den där pojken som du räddade från skäret, frågade Inga-Lill mitt i en tugga.
”Jo”, svarade Lorca. ”Jag hade ingen aning om att han var musiker.”
”Skaraborgarna”, skrockade Marja. ”De kanske är från Mariestad!?”
”Du med ditt Mariestad, brummade Inga-Lill och himlade sig. Hon berättade för Lorca att Marja träffat en karl på annons som kom från Mariestad.
”Det enda man hör nu för tiden är ett evigt tjatande om detta ljuvliga paradis Mariestad!” Inga-Lill åmade sig på stolen och Marja fnissade så att sill och potatis stänkte.
”Förresten”, sa Marja till Lorca när hon tuggat ur. ”Var du inne hos den där Timora?”
Lorca ramlade nästan av stolen så överrumplad blev hon.
”Va-a, vad säger du?”
”Tja, spåkärringen alltså… var du inne hos henne eller?”
”Nej, jag pratade med målaren Sander istället, svarade Lorca något ur balans.
De båda kvinnorna tittade på henne frågande.
”Sander… vem sjutton är det frågade?” Inga-Lill nyfiket.
”En äldre charmig målare, han sitter där borta och målar av fyren”, sa Lorca och pekade bort mot andra sidan.
”Honom skulle jag bra gärna vilja träffa”, sa Marja och tindrade med ögonen.
”Hallå där, stopp och belägg, har du redan glömt Mariestad!?”, utropade Inga-Lill och hötte med näven.

Kvinnorna skrattade men Lorca satt tyst och funderade. Nu var hon ju definitivt tvungen att besöka den där spåkvinnan. Hon skulle gå dit så fort hon ätit upp. Inga-Lill och Marja kunde följa med henne, så kunde hon presentera dem för Sander också.
Hon berättade om sina planer för de äldre kvinnorna som gladligen tackade ja till en liten promenad på maten. De slängde sina papperstallrikar och gick förbi scenen och ut längs med kajen. Lorca vinkade åt Michael som vinkade tillbaka mitt emellan två låtar.
”Nå, var har du nu din gamla målare någonstans?” frågade Marja och spanade över parkeringen och mot spåkvinnans tält.
”Han sitter där under trädet, bakom ballongerna”, sa Lorca och tog täten.
Kvinnorna rundade stånden och Lorca pekade mot en björk.
”Där…dä…”, hon tystnade tvärt
Det satt ingen målare under trädet längre - ingen annanstans heller.
Inte minsta färgfläck vittnade om att det någonsin suttit någon och målat där i dungen.