De tre kvinnorna stod och tisslade utanför spåkvinnans tält. Lorca hade bestämt sig - hon skulle gå in.
En skylt utanför entrén förkunnade att en session kostade mellan 100 och 250 kronor - beroende på hur man ville bli spådd. Lorca hade egentligen ingen större lust att spå sig men hon ville bra gärna veta vad den där Timora var för en figur och bara det var värt 100 kronor tyckte hon. Kanske kunde hon också få några fler ledtrådar i samband med det mystiska brevet. Det var i alla fall vad hon hoppades när hon klev in genom tältduken.
Marja och Ing-Lill hade bestämt sig för att köpa var sin glass under tiden och vänta på bänken utanför tältet. Ingen av dem tänkte sätta sin fot där inne men det var ytterligt nyfikna på vad eventuellt Lorca skulle komma att få veta om sitt framtida öde.

Inne i tältet var det dunkelt och lite kvavt. Det tog en stund för Lorca att vänja sig vid den rådande skymningen. Hon förvånades över att tältduken lyckades dränka det mesta av ljudet utifrån. Hon tittade sig omkring och insåg att hon befann sig i något slags förtält. Ett par stolar stod oregelbundet utplacerade omkring henne. Hon anade ytterligare en öppning lite längre in i förtältet som täcktes av ett mörkblått draperi med broderade guldstjärnor.
Vid sidan om draperiet hängde en liten skylt som förkunnade att man vänligen skulle sitta ner och vänta på sin tur. Eftersom draperiet var fördraget och Lorca tyckte sig höra ett svagt mummel där inifrån, misstänkte hon att Timora var upptagen med att spå någon. Lorca slog sig ner på en av stolarna och hoppades att det snart skulle vara hennes tur.

Abrupt drogs draperiet upp framför henne och en mörk skönhet visade sig i öppningen. Hon måste vara adopterad, hann Lorca tänka innan kvinnan nickade, sa varsågod och visade in henne i nästa tältavdelning.
Där inne rådde till en början ett kompakt mörker men Lorca såg snart att det brann en sjuarmad kandelaber på en bänk lite längre in. Hon följde kvinnan som ledde henne till ett runt bord med två stolar.
På bordet stod en liten oljelampa som gav ett svagt men gemytligt sken.
Där låg också en hög med tarotkort och ett par stenar som påminde om kristaller. Lorca satte sig på stolen och förväntade sig att kvinnan skulle göra det samma. Timora granskade henne ingående. Men istället för att slå sig ner vid bordet, gick hon bort till bänken med kandelabern. Där tvättade hon av sina händer i ett vitt porslinshandfat. Plötsligt hördes en röst ropa utifrån:
”Timora…Timora är du där?”
Den mörka kvinnan vände på huvudet och ropade att hon var upptagen.
”Jag måste prata med dig nu, det är viktigt”, hojtade då den något skrupliga rösten som uppenbarligen tillhörde en äldre kvinna. Timora suckade tungt och gick mot öppningen samtidigt som hon bad Lorca om ursäkt och sa att hon snart skulle vara tillbaka.

Nu har jag min chans, tänkte Lorca och reste sig hastigt upp från stolen.
Här skulle snokas!
Hon såg sig omkring och beslöt sig för att gå fram till bänken med kandelabern. Ljusstaken fladdrade spöklikt och kastade sina orangea skuggor ner i handfatet och vattnet. Det luktade svagt av någon slags ört blandat med parfym. Hon doppade ett finger i vattnet och luktade på det. Jo, det var vattnet som luktade. Hon studerade den sjuarmade ljusstaken ingående - ett utsökt smide och den verkade vara av guld. Hon hade sett en liknade hemma hos moster Eva. Om hon inte tog miste så var det en äkta judisk menora som stod framför henne. Moster Eva som samlade på antikviteter och älskade allt som hade med religion att göra hade berättat att äkta menoror var värda en förmögenhet och väldigt svåra att få tag på.
Kanske Timora hade judiskt påbrå, funderade Lorca. Hon skulle fråga Marja.

Lorca studerade inventarierna ingående. Här och var hängde ett par skrämmande målade ansiktsmasker i trä. På golvet låg en vävd matta med liknade guldstjärnor som de som beklädde draperiet. Vid ett litet bord alldeles vid draperiet låg något slängt huller om buller. Lorca gick nyfiket dit för att ta reda på vad det kunde vara. På avstånd såg det ut som en större bok och en massa tuber.
När hon kom närmare såg hon att det var ett målarblock och ett dussin tuber med oljefärg. En halvöppen kritask låg också nonchalant slängd på bordet.
Lorca lyssnade spänt efter fotsteg utanför men hörde ingenting. Hon tog upp blocket och bläddrade snabbt igenom det. Den ena färgglada fyren efter den andra lyste emot henne i mörkret.
”Tydligen ett tema som intresserar målare”, muttrade Lorca tyst. Sista sidan föreställde dock någonting helt annat. Det var ett porträtt. Lorca blev så tagen av målningen att hon var nära att inte hinna lägga tillbaka blocket när hon hörde steg närma sig från andra sidan draperiet.

Hon skyndade tyst tillbaka till stolen och hoppades innerligt att hennes lilla rundvandring inte skulle bli avslöjad. Med porträttet av Sander kvar på näthinnan försökte hon verka neutral inför kvinnan som nu satte sig ner bredvid henne.
”Jag är ledsen för avbrottet men min gamla sjuka mamma behövde min hjälp”, sa Timora.
”Det är okey”; svarade Lorca medan hon studerade den mörka kvinnan framför sig.
Lorca tyckte att Timora utseendemässigt påminde om en arbetskamrat som hon haft för många år sedan. Den kvinnan hade ursprungligen varit från Sri Lanka men blivit adopterad av ett svensk par vid 1 års ålder. Timora hade samma terrakottalika hud, raka svarta hår och stora mörka ögon. Lorca fann inget direkt anmärkningsvärt med kvinnan framför henne. I alla fall inget som framställde henne som tokig. Timora var klädd i en modern sommarklänning, ett par nätta sandaler och håret hängde utslaget, lite vilt ner över hennes bara axlar. Lorca tyckte att Timora var riktigt vacker.

”Nå, hur vill du bli spådd” frågade Timora medan hon lekte med kortleken framför sig på bordet.
”Handen blir bra”, sa Lorca kort och räckte fram sin högerhand.
”Okey, men den DÄR duger inte”, sa Timora och log. ”Det är vänster hand som gäller här.”
Lorca gav henne den andra handen och Timora böjde upp handflatan mot den lilla oljelampan och studerade varje linje som om hon studerade en karta.
Hon muttrade lite då och då, böjde och vred på handen, tryckte på fingrarna och granskade till och med handleden. Lorca började fnissa och hade svårt att sluta. Kanske det berodde på spänningen eller på att hon fann det hela smått surrealistiskt. Timora tittade ogillade på henne och sa;
”Jag kan inte koncentrera mig om du ska sjåpa dig så där; dessutom ser jag inte linjerna om du rycker hela tiden.”
”Förlåt”, sa Lorca lite förläget och försökte skärpa sig å det yttersta.
”Det hela känns bara så overkligt”.
Ett ”hm…”, var det enda ljud som Timora gav ifrån sig.
Plötsligt släppte spåkvinnan handen som om hon bränt sig och reste sig abrupt från stolen.
”Du måste tyvärr gå nu! Jag är ledsen, men jag ser absolut ingenting i din hand.”
”Va-a!”, utropade Lorca häpet. ”Ser du INGENTING!?”
”Nix”, svarade Timora snabbt och gick mot tältöppningen utan att vända sig om.
Lorca var så snopen att hon inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till.
”Hon är nog rätt knäpp ändå”, muttrade hon och reste sig från stolen för att lämna tältet.
Timora syntes inte till någonstans. Hon tycktes ha gått upp i rök.
En sak var då säker, tänkte Lorca och grimaserade. Timora hade ljugit för henne. Någonting hade den mörka kvinnan sett i hennes hand, men uppenbarligen ingenting som hon tänkte berätta.
Lorca var inte bara snopen, hon var arg också. På något sätt kände hon sig lurad.

Inga-Lill och Marja stod borta vid den lilla karusellen och pratade med en kvinna i hennes egen ålder när Lorca kom ut ur tältet.
”Det var värst var du ser moloken ut då”, sa Inga-Lill när hon fick syn på Lorca.
”Jösses, var det SÅ illa”, inföll Marja.
De förstod att Lorca inte ville berätta något inför den andra kvinnan så de avslutade raskt samtalet och tog adjö. Inga-Lill tog Lorca i armen och släpade med henne bort mot parkeringen som nu var folktom. De slog sig ner på varsin betonggris som markerade en linje längs med parkeringen och gångvägen.
”Nå, vad sa Madam Toka nu då?” tjostade Marja nyfiket.
Lorca berättade vad som utspelat sig inne i tältet men uteslöt detaljen gällande porträttet av Sander.
De äldre kvinnorna gapade av förvåning när hon var klar och började därefter prata i mun på varandra.
Marja tyckte det var uppenbart att Timora var en bluff medan Inga-Lill mer trodde på Lorcas teori; att Timora verkligen sett något som hon inte ville avslöja. Marja sa att hon hade god lust att gå in och ge charlatankvinnan en riktig omgång. Lorca bara skrattade och frågade de båda kvinnorna vad de egentligen
visste om Timora.

Inga-Lill berättade att Timoras mor kommit till ön ensam och gravid i mitten på 60-talet. Hon hade varit närmare 45 år då och sett ut som en riktig trashank. Ingen visste med säkerhet varifrån hon kommit men hon var skriven på ön som Astrid Johannesdotter. Man antog att hon i alla fall var född i Sverige, förmodligen långt norrut - av dialekten att döma. Det ryktades att hon hade blivit gravid med en galen sjöman från Senegal som varit nära att misshandla henne till döds.
Marja beskrev vidare att precis som väntat hade förlossningen varit oerhört svår och långdragen. Mor och barn hade varit nära att stryka med på kuppen. Barnmorskan som varit behjälplig vid tillfället hade vittnat om att Astrid varit förstföderska. Dessutom hade hon haft ärr och gamla blekta blemmor över hela kroppen.
Astrid hade mer eller mindre levt som en eremit i den lilla stugan på Rönnbacken alla år.
När Timora kommit upp i skolåldern hade Astrid skickat henne till en internatskola i Stockholm.
Hur hon haft råd med det var en stor gåta.

Enstaka gånger hade man sett Astrid inne hos handlare Emanuelsson men de gångerna var räknade. Hon hade alltid varit mer eller mindre självförsörjande.
Hon odlade potatis, morötter och andra grödor på den lilla markbit hon ägde. Där fanns också ett flertal fruktträd och bärbuskar. Dessutom hade Astrid alltid hållit sig med djur. Ett par höns, en ko och ett dussin katter hade de noterat som vågat sig förbi Tok-Astrids stuga. Brevbäraren hade berättat att hon brukade få brev från utlandet cirka 4 gånger om året - stämplade i Senegal.
Nu bodde Timora hos sin mor igen efter många års frånvaro. Hon tog hand om den gamla som närmade sig de nittio samt de djur som fortfarande fanns kvar. Timora var inte fullt så asocial som modern men något hos henne gjorde ändå att folk höll sig undan.
”Nog är hon underlig alltid!”, avslutade Marja sin utläggning.
Lorca frågade de båda kvinnorna om de möjligen visste om Astrid hade judiskt påbrå eller om Timora kanske intresserade sig för judendomen. Kvinnorna skakade sina huvuden ikapp.
”Men jag vet att hon brukar häcka på biblioteket emellanåt och låna en hemskans massa böcker”, sa Inga-Lill och såg fundersam ut.
”Om judendomen?”, frågade Lorca.
”Nä… det vet jag inte precis…”, svarade Inga-Lill. ”Det är nog mer fysik och sånt”, fortsatte Inga-Lill.
”Fysik!”, utropade både Marja och Lorca samtidigt.
”Ja-a…, Newton, Arkimedes och de där andra gubbarna.”
Marja skakade på huvudet och Lorca funderade tyst. Fysik, varför då?

Kvinnorna strosade sakta tillbaka mot dansbryggan och scenen. Marja sa att hon var tvungen att gå tillbaka till lottståndet och byta av systerdottern som stått där medan hon själv roat sig lite. Senare under kvällen skulle hon möta upp ”Mariestadaren” som lovat ta en svängom med henne på bryggan.
Hon berättade ivrigt att han bodde i hennes gäststuga över helgen och kanske hade tänkt stanna hela veckan. Marja riktigt blossade när hon pratade om honom och Lorca skrattade över hennes förtjusning.
Inga-Lill å sin sida skulle försöka leta upp sin man i vimlet. Hamnen och kajen var nu fylld av människor och Lorca såg ytterligare ett par segelbåtar lägga till vid gästhamnen. Det skulle bli en livlig natt.
Kvinnorna skildes åt efter att ha kramat om varandra hjärtligt. Lorca tittade på klockan och beslöt sig för att slå sig ner vi scenen för att lyssna på Skaraborgarna. Det var en halvtimma kvar av spelningen och hon hoppades att hon skulle få en liten pratstund med Michael efteråt.
Hon hade inte suttit många minuter förrän någon slog sig ner bredvid henne på bänken.
Det vara handlaren Emanuelsson som kvällen till ära hade klätt sig i en ljus kavaj och satt blåklockor i kavajslagen.
”Jasså, här sitter du mol allena och har tråkigt.” Emanuelsson flinade emot henne och Lorca både såg och kände på lukten att han var något överförfriskad.
”Nej då, jag har inte alls tråkigt, jag väntar på någon”, sa Lorca med betoning på ordet någon.
”Jaha, och vem är den lycklige då, frågade Emanuel och himlade sig fånigt.
”Min hemlige älskare från Långön”, sa Lorca spefullt och blinkade med ena ögat.
Emanuelsson harklade sig lite och visste inte riktigt vad han skulle säga. Antingen satt hon där och drev med honom eller så väntade hon faktiskt på någon. Han funderade lite fram och tillbaka men beslutade sig för att hon trots allt var alldeles för ung för honom. Han reste sig igen - på sina något ostadiga ben, bockade chevalereskt emot henne och gick sin väg.
Lorca skrattade för sig själv och såg sedan hur han slog sig ner vid Marianne – öns nitiska bibliotekarie. Lorca hade bara träffat Marianne en gång tidigare under våren. Inga-Lill hade släpat med henne till biblioteket för att visa henne datorerna och den nya ombyggnationen som genomförts det senaste året.
”Här kan du sitta i sommar och frottera dig om det blir regniga dagar”, hade Inga-Lill sagt och sedan lånat den ena boken efter den andra.
Tja, varför inte ta en sväng till biblioteket en dag, tänkte Lorca.
Kanske Marianne visste lite mer om Timora.

”Tjena!”, hördes plötsligt en röst snett bakom henne. Lorca tittade upp och fick syn på en leende Michael.
”Satt du och drömde eller…?” Frågade han med glimten i ögat.
”Nja, på sätt och vis”, svarade Lorca och berättade om den knepiga spåkvinnan för Michael.
”Sånna där kvinnor ska man akta sig jäkligt noga för”, sa han allvarligt.
”Man kan aldrig veta vad de kan ställa till med.” Han berättade att han hade en kompis som spått sig hos en galen käring i Skövde och strax därpå hade all världens olycka drabbat hans tjejkompis. Nu hade han hört att spågumman satt på dårhus och där gjorde hon bäst i att stanna klargjorde han bestämt.
Lorca skrattade och byte sedan samtalsämne.
”Hur länge har du spelat i band då?” undrade hon nyfiket.
”Tja, sedan jag var tonåring så där för 100 år sedan”, skojande Michael.
Han berättade att Skaraborgarna brukade turnera varje sommar och framför allt spela i folkparker och på mindre tillställningar. Bandmedlemmarna kom alla från Skaraborgstrakten men inte från samma stad. Michael var ursprungligen från Lidköping men bodde numera i Skövde.
”Hur länge ska ni stanna här då?” undrade Lorca.
”Veckan ut är väl tanken, sedan drar vi vidare till Öland”, svarade Michael och fortsatte:
”Jag kommer tillbaka senare i sommar och stannar ett tag hos farmor och farfar.
”Nej, nu är jag hungrig”, sa han oväntat mitt i meningen och såg sig omkring. Lorca berättade om midsommartallriken man kunde köpa och lite om det övriga matutbudet som hon sett under kvällen.
”Räkmacka låter inte dumt - och så en kall öl till, smackade Michael. De gick bort mot fiskarens stånd.

Fiskaren själv syntens inte till, det var bara hans fru och en annan äldre kvinna som var sysselsatta med att städa utanför ståndet. Det låg tomma papperstallrikar lite varstans och de små parasollborden runt om behövde verkligen torkas av. Kvinnorna skrattade åt någon lustighet men tystnade tvärt när de upptäckte att de var iakttagna. Michael köpte en stor räcksmörgås medan Lorca traskade över till ölståndet och köpte två flaskor Carlsberg Hoff.
De slog sig ner på kajen och såg ut över vattnet medan det superade och småpratade i den ljumma sommarkvällen. Efter regnovädret för en vecka sedan var det som om vädergudarna bestämt sig för att låta en riktig värmebölja skölja in över ön. De senaste dagarna hade termometern stigit mot tjugofemgraderstrecket - för att vara midsommar var det snudd på unikt.
Plötsligt hördes intensiva applåder från scenen och någon räknade in. Arvingarna hade dragit igång kvällens höjdpunkt. Låten Eloise dånade över hamnen och folk skrålade och sjöng med.

”Man kan säga att de har lite mer uppslutning än vissa andra”, sa Michael och drog på munnen.
De satt kvar på bryggan tills Michael deklarerade att han skulle upp tidigt morgonen därpå och cykla ön runt med de andra i bandet.
”Vi har en sån där galen ornitolog ibland oss som har gett sig den på att få syn på en av öns labbar.”
”Är labbar så himla sällsynta?” fråga Lorca och skrattade.
”Just den sorten han ska spana in är tydligen det”, sa Michael och skakade tvivlande på huvudet.
”Jaha, lycka till då, sa Lorca och höjde ölflaskan mot Michael innan hon drack ur det sista.
De strosade tillbaka mot scenen - ljudet var öronbedövande. Michael var tvungen att skrika för att hon skulle höra vad han sa. Han lovade att titta upp till stugan på Norråsen någon dag innan han skulle fara vidare till Öland.
De sa hejdå och han tog fram sin elgitarr och en mindre förstärkare som dolts bakom scenskynket. Han nickade mot henne leende och traskade sedan iväg med grejerna mot en minibuss som stod en bit bort på kajen.

Lorcade tittade på klockan. Den började närma sig halvtolv. Hon gick ner mot båtplatsen och funderade på hur sjutton hon skulle kunna ta sig ut till Jungfru skär. Det slog henne att hon knappt visste var skäret låg någonstans.
Hon såg ut över vattnet och skymtade holmarna svagt borta i väster.
Hon undrade hur långt det kunde vara. Till Långholmen var det säkert fyra sjömil, resonerade hon. Jungfru skär borde ligga mellan Långholmen och Knallen om hon inte misstog sig. Hon såg sig omkring och fann vad hon sökte.
Det låg en liten ensam eka lägst ut på bryggan som hon visste tillhörde Inga-Lills man. De hade sagt att hon fick låna den om hon ville ta sig en liten rodd - eller fisketur under sommaren. Den såg inte mycket ut för världen och var bara fastknuten med ett snöre. Årorna låg i botten liksom en gammal brandgul flytväst.
”Den är bättre än ingenting”, muttrade Lorca och hoppade ner i båten.
Det var fortfarande så pass ljust att man kunde se hjälpligt och hon tackade de högre makterna för att det just idag var årets ljusaste natt. Hon skulle precis kasta loss när hon såg att någon kom emot henne på bryggan. Det var fiskaren.
”Vad i all sin dar… ska fröken ut och ro mitt i natten?” gastade han uppifrån bryggan.
”Nja.., jag tänkte ta mig ut till Jungfru skär för att uträtta ett litet ärende”, svarade Lorca lite undvikande.
”I den DÄR!” hojtade fiskaren och slog sig för knäna. ”Det är möjligen inte så att fröken har tänkt ta livet av sig inatt eller så...?”, frågade han nu lite allvarligare.
”Nej då”, svarade Lorca. ”Men jag måste ut dit just inatt… det är lite mystiskt…eller tja…”
Fiskaren log mot henne och trodde att han förstod vad som var i görningen. Det var ju trots allt midsommar och självklart var det något romantiskt på gång. Säkert har hon någon som väntar på henne där ute, eller så har den kärlekskranke lämnat ett hemligt meddelande till henne på skäret, tänkte fiskaren. Han funderade en stund och började sedan skratta.
”Kom upp ur den där gamla harven nu, så kör jag dig ut till skäret” sa han och drog in ekan mot bryggan.
Lorca tog av sig flytvästen och klev i land.
”Du skulle aldrig ha klarat av att navigera rätt i det här dunklet - om du inte vet exakt var du ska ta av någonstans förstås…?”, sa fiskaren lite förebådande. Lorca bara skakade på huvudet och följde efter fiskaren där han stövlade fram över bryggan.
”Ja si fruntimmer”, muttrade han och fnös.

Lorca stod i fören på fiskebåten och tittade på hur fiskaren manövrerade flytetyget med säker hand.
Sjön låg blank och det var nästan alldeles vindstilla. Det enda som hördes var Arvingarna som vrålade ut ännu en av sina gamla slagdängor.
”Jo, jo”..., sa fiskaren. Så sant som det är sagt!”
”Vad då?”, undrade Lorca.
”Ja, men hör du inte vad de sjunger för nåt?” frågade fiskaren och såg förvånat på henne.
Lorca lyssnade intensivt och blev alldeles paff. Arvingarna vrålade:
”FÖR NÄR DET RINGER I DIN TELEFON, DRA UR JACKET OCH STICK DÄRIFRÅN.
TA EN BÅT OCH DITT FISKESPÖ TILL EN ÖDE Ö.
OCH OM DU TROR ATT LIVET GÅR I REPRIS, STANNA UPP OCH LÄGG ALLTING PÅ IS,
DRA IVÄG MED DITT FISKESPÖ TILL EN ÖDE Ö.”
Fiskaren skrattade åt Lorcas snopna min och började själv sjunga med i texten.
”NÅNGÅNG I DIN ENSAMHET SÅ SÖKER DU SVAR PÅ ALLA DINA FRÅGOR OCH SAMLAR DOM TANKAR DU HAR…”