Barnsjukhus, anno dazumal. Gamla rullstolar som är förklädda elektriska stolar. Tortyrredskap i kulisserna. Röntgenlokalen en galgbacke. Min dotter står där bland de andra flickorna, smal, lätt kutryggig som i verkligheten, vacker. Hon är alldeles svart, alldeles ren innanför skelettet. Röntgenstrålarna bränner bort hennes kött, bara huvudet är kvar intakt. Hon frågar varför hon måste dö. Jag vet inte, säger att det är på läkarnas ordination, barnen behövdes inte, och den mest humana och medicinskt korrekta eutanasimetoden var att avlägsna köttet först.

Vaknar, panikandas, kissar, ber om ett bättre slut.

Nästa morgon ligger hon i sängen. Jag kommer in i hennes rum och hon frågar om hon ska sätta sig i stolen innan hon trycker på knappen. Vill du det? frågar jag. Nej, säger hon. Inte jag heller, svarar jag, och så går vi ut ur sjukrummet med armarna om varandra.

I receptionen är det telefon, en kär vän som vill berätta att han har beställt en svart blank morgonrock. Civil olydnad is the shit, tänker jag.