Som den stilla vattenytan
gömmer ett oändligt djup;
mörkt, dunkelt och förrädiskt.
tusen tåriga ögon blickande mot flyktiga strålar ovanför.
fragment av tankar flytande
som sjögräs i våt och klibbig oas.
önskningar ligger som skeppsvrak
på fastnaglande kvicksansbotten.
lidelser sovande i vattengrottor,
suckande i ändlös väntan.

Ett flämtande andetag ovanför ytan
innan strömmen sliter bort med önskan och handling;
mot det vida, eviga, fruktansvärda och härliga.
som den fasta vågen utan målets tanke,
rullande mot vassa stenar,
minut efter minut, dag efter dag.
drar sig tillbaka i ensamhet.
rasar mot världens stränder men stillas
av tidvattnets starka arm.

kan aldrig stanna, drivs av en osynlig kraft –
som leder, för utan ord, utan förklaring.
men som andas godhet och vishet över
själens tveksamhet.
soluppgång viskar; upplev!
solnedgång manar; glöm!

vi vakar och lider,
vi slumrar och drömmer.
vi leds av drömmar och skräck,
av vad vi önskar och vad vi fruktar.
men som rosen vet i hemlighet
att solen öppnar dess famn i gryning,
vet vi att bortom gränserna döljs
en okänd kärlekskälla.