|
|
ett liv kan inte levas död det blir ett liv i flykt
Puls,
vet inget annat än att följa
dessa blodfyllda ådror,
som tickar..kom kom
genom snårig regnskog,
slingrar den sig, våt och klibbande
frigörelse är inget alternativ,
pulsen är min andning, min enda lust att leva
rödbly puls som andas mig i nacken,
följer mig likt en varg som fått vittring
dessa hemsökta skuggor,
målar monster i trädets grenar,
i lövverkens kanter
skrämmer mig likt en hare på flykt
rädslan håller mig vid liv
men lika mycket död
för det enda som kryper närmre
är bilden av monstruösa ansikten
som färgar natten röd
där mitt eget blandas med
alla andras varsamma skepnader
i korthus som faller
hjärterdam som sörjer sitt hjärta
för hon glömde att älska
ett långsamt farväl
är inte bättre än en hastig död
det enda som skiljer är tiden
när destruktiviteten slår sina djupa klor
i ditt hårda skinn
där sista blodsdroppen blir ditt hopp
vaknar du då människa?
för att se sista ljuset falla
och dimridån gå ned
Fri vers
av
Maria Zena Viklund
Läst 580 gånger
och
applåderad av 30 personer
Publicerad 2009-07-03 10:51
|
|
|
Lasseman
Du kan då verkligen skriva, så att det känns i djupet i min själ.. och det känns så lätt att läsa för man tar åt sig och blir berörd, du är rik på ord som gör allt du skriver så mycket mer spännande att läsa .. tack för läsning du kloka dam .. kramar och applåder
2009-07-26
|
|
|
|
Eva Langrath
Stark känsla och målande bilder av ångest och ansvar och våndan att gå egen väg.
2009-07-11
|
|
|
|
Fredrik Stillesjö
Hej maria!
Fantastiska bilder, driv och hastighet. Ställer frågor. Gillar mycket! Hälsar vännen Fredrik
2009-07-08
|
|
|
|
issac.a.m
du skriver på ett sätt som tar tag i mig,fantastiskt vackert skrivet, med ord som berör
Helt Underbart..
2009-07-05
|
|
|
|
aol
så stark ångestkänsla fångad i en stark så berörande dikt
2009-07-05
|
|
|
|
Bodil Sandberg
så enormt mycket känsla det är i den här..
maximalt ångestladdat - starkt starkt!!!
2009-07-04
|
|
|
|
ej medlem längre
som en handgranat mitt i ansiktet. hade jag läst det här för ett år sen hade jag troligen lagt mig med strupen blottad och ropat: liv, döda mig!
nu andas jag ut, plockar bort splittret ur ansiktet och ler. jag överlevde. dessutom bugar jag djupt för resan i dina ord.
2009-07-04
|
|
|
|
Lena Renman
När det gör som ondast är allt också så mycket levande och i allt detta liv finns en önskan om att få dö eller leva än mer. Känslor och förnuft, förnuft och känslor, vad är?
Du skriver om det svåra att vara levande och ändå gå sin väg, önska, finnas till, våga vara. Det dilemma det är att vara människa, en tänkande kännande varelse som gör lika mycket ont som gott. Du skriver just så, gott ont, så där som när man som liten vickade på en lös mjölktand. Tack
Lena
2009-07-04
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
ja så är det med oss människor, vi har våra goda och litt sämre dagar, detta från&till, huvetupp&fötternaner liksom, ömsom vin ömsom vatten, vad jag på ett litt krångligt vis vill förmedla är att denna slinga måste ha fötts den naturliga vägen, utan bedövningssprutor eller den kirurgiska, utan mer då föregången av en lugn å kontrollerad färd in mot förlossningsavdelningen, å via de allra senaste rörnen kring andningsteknik å smärtlindring föddes hon sedan stilla och vackert, det späda, som kärleksfullt hjälptes, blev uppburet mot den älskande moderns bröst
kort sagt; det här är tame kronjuvelen bland de slingor jag hitintills läst av dig
lyfter på hatten, så ba
2009-07-03
|
|
|
|
Betlehemsstjärnan
som tagen ur en scen..helt fantastiskt berörande, intressant och tilltalande...sugs in..som det blodröda som flödar/B
2009-07-03
|
|
|
|
Alstermark
Den här dikten ångar av magi, som en skogsglänta en tidig morgon i april. Språket trillar in på spännande stigar, och hela tiden finns en ärligt blottläggande och tänkvärt resonerande röst närvarande, en röst som man gärna vill lyssna till. Tycker om!
2009-07-03
|
|
|
|
_Mian_
Vaknar du då människa?....En dikt fylld av visdom och viktigheter att läsa om och om igen för att finna nya nyanser, tankar och känslor.
2009-07-03
|
|
|
|
ej medlem längre
återkommer.
2009-07-03
|
|
|
|
Alfie M
Jag blev mycket berörd av denna!
Väldigt fina bilder målas upp och jag känner den, pulsen,
löpandes som en röd tråd genom hela texten.
Tyckte tycket om inledningen
Puls,
vet inget annat än att följa
dessa blodfyllda ådror,
som tickar..kom kom
och;
rädslan håller mig vid liv
men lika mycket död
samt;
rödbly puls som andas mig i nacken,
följer mig likt en varg som fått vittring
Det är mystiskt, en stegrande, flytande ångest som du skildrar så skarpt!
Det enda jag hakade upp mig lite på var bilden av monster, den blev så oformligt i allt det andra som är så nyanserat beskrivet. Men annars: toppenbra!
2009-07-03
|
|
|
|
resilient
"vet inget annat än att följa
dessa blodfyllda ådror,
som tickar..kom kom
genom snårig regnskog,
slingrar den sig, våt och klibbande"
En snygg beskrivning. Jag undrar om inte det första ordet, "puls" är överflödigt. Resten beskriver det så bra.
2009-07-03
|
|
|
|
Mikael Lövkvist
Första halvan kändes självbiografisk; medans den andra, för mig, kändes mera globalt varnande. Naken, intensiv poesi. Gillas!
2009-07-03
|
|
|
Nästa text
Föregående
Maria Zena Viklund
|
