Så hjälplöst, fastnitat, inborrat i en grå vardag.

Så meningslöst, när tanken svindlar ut i det okända-

För många gånger, det gjort mig obarmhärtigt svag,

och blåst ut de få ljus som varit tända.

När tankar om mening, oändlighet och handling,

korsat den trygga stig jag promenerat på.

Som får mig att undra över min vandring,

och meningen med att överhuvudtaget gå.

Om ingen kan ge mig svar på allt detta,

vad är då min uppgift i livet?

När det inte finns någon som kan berätta,

meningen med det nästa klivet.

Att besluten skapar en ogenomtränglig ångest stor,

ger mig bara tragedi.

Att jag sedan kämpar med näbbar och klor,

att bli av med min gråa fobi.

Kanske skulle jag ha lyssnat på dem som spred gott?

Kanske skulle jag ha lärt mig av förut.

Att ingen vara för evigt, borde jag ha förstått,

och det existerar heller inga slut.

För när känslor finns parallellt med en grå vardag,

så lyser solen ändå.

Men om du blundar försvinner ljuset att tag,

och känslor döljs i det grå.

För om du vågar tillhöra känsloeliten,

som låtit sin vilja och önskan framträda,

som inom dig tagit kål på parasiten,

samtidigt du låtit ångesten själv häda.

Framför dig finns nu en väg så rak.

Utan att samvetet etsar sig fast som en dränering.

När marken är fast och himlen utan tak

har du till slut funnit din mening.