Ibland andas du genom mig

fast det är länge sedan vi sågs

då stannar allt upp

och allt vi kunde bli finns kvar och rör på sig

där jag är som mest värnlös

jag blir darrande varm och ljus

tills jag bara står där och glöder

medan du drar igenom mig -

inte som en isig fläkt som redan dött av skuggor

och bara går igen en liten stund

utan så att alla speglar i mig skakas om

tills några skärvor från förr

börjar rita sitt ljus i taket

en reflex skär sönder mörkret helt

alldeles fri från melankoli

men jag glömmer ändå aldrig

slagen i väggen, ristningen i kroppen

när kristallkronan regnade ned som spik

även om du alltså alltid än

lyckas röra dig rakt igenom.