regnet var som dimma
och ingen av dem verkade vilja söka skydd

pelle piller satt och skakade

ingenting var sig likt
och sett genom hans ögon
menar jag verkligen ingenting

i abstinensens småparanoida värld
blev varje okänt ansikte till en fiende
men han satt ändå med en nålstucken arm
beskyddande runt herr larsson

något fattas mig

herr larssons ord lät tunga
mumlande

han hängde med huvudet

mina rum är tomma
tystnaden är för stark

något fattas mig
jag är inte längre hel
min längtan är primal och djurisk
men jag vet att något viktigt fattas mig

han tystnade

kroppen verkade skaka rista
innan han viskade med insikt

fröken mörk

allt var bra
men sen ändå inte
för plötsligt var hon borta
inte här alls
och

hon tog min glädje med sig