I ett hem hus kan man
prata äta skratta gråta
sova om det är möjligt
men allt detta något
svårare är att utöva
på gatan där man
går

för om man nu inget
av detta kan göra där
man bor
vart vänder man sig då
till kyrkan lägger sig
på altaret
till vandrarhemmet
där man hela nätter
kan vandra och gå
eller ett fågelbo blir
matad som en unge
bland lort och fjädrar


nej jag känner mig instängd
överallt där det finns väggar
och tak
till och med en jordkula blir
för mycket av ett bo

då återstår vad jag förstår
endast under bar himmel
en icke boende en
vandrare en varande
icke hemlös
däremot en
jordfast utomboende
utomtalande utomleende
utomätande

i centrum av universum
gråtandet upphör
och när nätterna nalkas
somnar jag som ett barn
med ryggen tryggt
vänd mot allt och alla.