Ensamma i cirkusen
med bara mig gömd
gungar ni på varsin trapets, svingar er allt högre mot varann
och djupare bort igen...
Du har varenda paljett på dig
från tusen och en dräkter
alla som någonsin använts
skira bitar av bejublat stjärnstoft
och sju kjolar i skiftande terasser, ridåer, ja
allting utom dina trosor.
Var tredje gång ni möts
tränger trollkarlen in i dig
med sin gnistrande stav
och franskt spott
som du skvätter tillbaka
i stegrande förväntan
spirande spiraler
som får hans blod att stiga sig ännu större in
i din varmt växande ballong.
På första och andra takten
fattar han ibland din handled
smeker något lår
eller blott tittar dig
djupt i blicken.
Framför kulisserna står jag rentav
inklämd bakom sufflörsluckan
i min svartsjuka kostym
och kanske njuter
för det kunde lika gärna varit jag
som fått gunga med dig
eller du med mig.
Det var vi som skulle ha uppträtt
du och jag som kunde sett till att repetera
mer än bara föreställningen.
Nu agerar jag hemlig publik
snurrig av surrealismen
i att ni
uppvisar eran skönaste dröm, jonglerar
med intimaste föremål
utan att falla ner
ens ett ögonblick, men att jag skulle bli borttrollad
om ni anade mig.
Jag står som en skuggdränkt strålkastare
rakt inunder alla dina enorma
små kjolar
medan era erotiskt fräsande fraser långsamt
singlar ner.
Nu duggregnar kärleken på min hatt uppifrån cirkushimlen
där två vilda katter
hemtamt leker sin hisnande dans,
noterar jag i långtidsminnet
mitt förbjudnaste poesiblock,
hur dina läppar snabbare än trollsländor
omsluter hans spänstiga magi
med våtaste andedräkt
så det klatschar till vart tredje trapetssving.
Och du och
jag kommer
inte ens offentligt
att få spela i samma nummer
genomföra intimaste illusioner.
Ändå sörjer jag märkligt nog
ingalunda
för jag känner ju också själv
hur roligt ni har
och har just fått skåda mitt livs föreställning
erat privataste uppträdande.