Vaja, vaja sjögräs milt 
slingskimrande böljegrönt som rör sig
över stenbumlingarnas huvuden 
inne i vikens gömsle

(som om människor har borrat ned sig i sjön!)

och liknar mitt hår 
kalltvättat och salt i vattenbrynet

där det rör sig bland brun tångs långa krusor
då jag knäböjer på bottnen
och låter det breda ut sig som en anemon

innan hjässan ska bli kal som ett klot i rymden 
och segla vidare så för en tid 

ja, låta håret vaja och bara sitta där och drömma
bland musslor som sluter sina fula skal
runt det sköra innandömet

och sedan utan att skämmas 
låta sax, sax påse
alla lockarna falla 

innan de ramlar av i ens säng så man slipper se.

Det kommer att ta tid innan de är tillbaka
några få gångers läkande gift

små lektioner i tacksamhet 
och av mörk nåd

då jag ska möta mig själv 
kal och luttrad
och stå vid spegeln och huttra 
avskalat naken som vänd ut och in

men ser jag inte ett annat anlete 
speglas ur djupet över mitt

 som säger: 

"Nästa år!" Nästa år!"

och skrattar ett glittrande ytkrusskratt.

Men vem är jag då?

Litet brunare, fränare och med mera sälta
en gång gripen av livets tång
som lärt ut sitt motstånd och härdat

eller mildare, ömmare, mera rädd om livets andra
för det vilsna i oss, allt det lilla svaga
som behöver ses till .

Men, vaja, vaja nya tankar, nya öden
som jag ser där vattenspegeln bryts och ljusnar
för inom mig under ytan
slår mitt nya hår ut som en yvig dröm

där det redan bor vilande

och det ropar sitt ord från måne till sol
för att visa sin kraft
medan vågspelet runt mig smeker och viskar: 

"O, nej sörj inte, sörj inte alls lilla barn!

Du har nog haft otrolig tur."